Midsommar har kommit och gått.
Jag har varit i Sthlm och umgåtts med mina underbara vänner och återigen balanserat mitt liv och fått lite perspektiv.
Det var härligt att få umgås med folk i min egen ålder och ha roligt.
Vanlig sköj midsommar hos pernilla med nubbe och macarena i ladan, ingen husvagn denna gång utan tält.
Ibland önskar jag lite halvhjärtat att man inte skulle träffa mina fina kamrater för det gör så ont när man måste skiljas, men som det heter better to have loved and lost....
Men nu när jag väl har kommit ur Plintsbergskoman inser jag hur mycket jag saknar alla mina andra kära som jag inte har träffat på länge.
Men jag är så glad att jag har det så bra som jag har, det är en sak som jag inser gång på gång.
Jag har fina människor omkring mig (förvisso så träffar jag de flesta alldelles för sällan) jag har ett hem och en någolunda hälsa. Ojoj vilket prettoinlägg det blev...

Ok, klagostunden.
Jag borde inte klaga på det här eftersom det är jag själv som har sökt upp det men jag gör det ändå. Jag har haft lite tråkigt och kollat runt på Facebook och hittat diverse gamla skolkamrater som är i åldrarna 19 och nedåt (flest nedåt), dessa är människor som i mitt sinne aldrig kommer överstiga årskurs 4. Varför, varför lägga in album med 42 bilder på sig själva där de plutar med läpparna? En bild är för mycket! Det är ingen som vill se era taffliga försök till att bli sthlmfjortisar med idominsalva på läpparna, sönderblonderat hår och ankläppar. gaaaah
Men men alla har väl sin sån period, synd bara att vissa stannar i den perioden för livet.