Jag kan sammanfatta min nurvarande tillvaro med orden fail eller misslyckande.
Jag felberäknar mina svängar i dörröppningarna, fastnar med mina fickor i skåpluckorna, häller kokande vatten inte i temuggen utan på mina händer och kommer till mina lektioner på fel tider.

Jag har pratat en massa nonsens med Jesper på natten där jag tydligt har avslutat med Jag hinner inte! Jag hittar inte! Jag hinner inte!
Sedan tog sig stressen uttryck i att jag kände mig tvungen att multi-taska även på natten. Enligt min rationella hjärna så var det mycket logiskt att jag skulle sammanföra sysslorna sova och gå ut med soporna.
När vi vaknade en morgon så hade jag tömt sopkorgen i sovrummet, börjat att sätta på en ny påse och knutit ihop den gamla påsen och ställt den i hallen. Allt detta smidigt nog samtidigt som jag fick min skönhetssömn. 
För en gångs skull är jag tacksam för att jag inte var duktig och gick ut på parkeringen och la påsen i sopcontainern. Det var väl nog med att en lysande vit och naken Cissi letade efter soppåsar i vårt kök med fantastisk fin insyn från områdets parkering där både halva Ingesund, sunkiga raggare och småbarnsfamiljer hänger.

Sedan har jag drömt ännu en dröm där jag inte vet hur man hanterar småbarn.
Jag är gravid och ska föda mitt barn, i min kamp så utdelar jag ett knytnävsslag i sidan till den högst verklige Jesper som sover brevid mig (han lyckades förvånansvärt nog sova sig genom detta slag, trots att jag vaknar och ber om ursäkt).
Jag somnar och forsätter drömmen där jag föder barnet som är 15cm stort och glömmer bort det. Jag kommer ihåg barnet först två dagar senare i min baklucka på Tällbergsskolans parkering. Där matar jag det för första gången, men inte med bröstmjölk. Jag matar barnet med O'boy ur en nappflaska och då växer barnet och blir normallång och jättetjock.
Hur kommer det sig att jag alltid dödar/tappar/felbehandlar barn och bebisar i mina drömmar?