Jag kan sammanfatta min nurvarande tillvaro med orden fail eller misslyckande.
Jag felberäknar mina svängar i dörröppningarna, fastnar med mina fickor i skåpluckorna, häller kokande vatten inte i temuggen utan på mina händer och kommer till mina lektioner på fel tider.

Jag har pratat en massa nonsens med Jesper på natten där jag tydligt har avslutat med Jag hinner inte! Jag hittar inte! Jag hinner inte!
Sedan tog sig stressen uttryck i att jag kände mig tvungen att multi-taska även på natten. Enligt min rationella hjärna så var det mycket logiskt att jag skulle sammanföra sysslorna sova och gå ut med soporna.
När vi vaknade en morgon så hade jag tömt sopkorgen i sovrummet, börjat att sätta på en ny påse och knutit ihop den gamla påsen och ställt den i hallen. Allt detta smidigt nog samtidigt som jag fick min skönhetssömn. 
För en gångs skull är jag tacksam för att jag inte var duktig och gick ut på parkeringen och la påsen i sopcontainern. Det var väl nog med att en lysande vit och naken Cissi letade efter soppåsar i vårt kök med fantastisk fin insyn från områdets parkering där både halva Ingesund, sunkiga raggare och småbarnsfamiljer hänger.

Sedan har jag drömt ännu en dröm där jag inte vet hur man hanterar småbarn.
Jag är gravid och ska föda mitt barn, i min kamp så utdelar jag ett knytnävsslag i sidan till den högst verklige Jesper som sover brevid mig (han lyckades förvånansvärt nog sova sig genom detta slag, trots att jag vaknar och ber om ursäkt).
Jag somnar och forsätter drömmen där jag föder barnet som är 15cm stort och glömmer bort det. Jag kommer ihåg barnet först två dagar senare i min baklucka på Tällbergsskolans parkering. Där matar jag det för första gången, men inte med bröstmjölk. Jag matar barnet med O'boy ur en nappflaska och då växer barnet och blir normallång och jättetjock.
Hur kommer det sig att jag alltid dödar/tappar/felbehandlar barn och bebisar i mina drömmar?

Idag är det SMASK... Det ska bli så sjukt kul! Det är paljetter överallt i min lägenhet och de senaste två veckorna har jag haft låtarna på hjärnan.

Men istället för att sova eller göra mig i ordning eller göra vettiga saker sitter jag och tänker på en dröm jag hade i natt.
Emil och Erika hade lyckats göra ett embryo med hjälp av en fertilitetsklink, dom har försökt länge och nu hade det äntligen fungerat.
De skulle inte plantera in det framtida barnet riktigt än men för att de skulle kunna göra det senare var de tvunga att skapa det nu.
Erika kommer fram till mig och är överlycklig och visar mig miraklet (en hög med slime som hon har i ena handen), hon säger till mig att nu ska hon ju upp på scen. Väl på scenen hade hon tänkt berätta de goda nyheterna för Emil.

Så hon ger mig slimet och litar på att jag tar hand om den lilla tills hon är klar på scenen och har berättat för Emil. Jag sjabblar bort mig totalt och råkar göra allt möjligt som man inte ska göra med slimet, jag råkar tappa det i en soptunna med vassa saker i. Vätska rinner ur slimet när jag försöker bära en massa saker samtidigt och en liten leksaksgrävskopa av metall råkar smälta ihop med slimet.
För att sammanfatta det hela så känns det som om jag totalt sabbar barnet/slimet.
Så nu har jag en liten olustig känsla, men jag antar att den kommer att försvinna när paljetterna och lösögonfransarna åker på. Det är många bra bidrag i år och det känns som om att lite vad som helst kan hända poängmässigt. Speciellt nu när inte Larry är med längre.
Nu ska jag nog försöka äta lite frukost.

Jag är en hemlig spion.
Jag har en massa uppdrag som jag måste slutföra för att rädda diverse människor.
Dessa uppdrag leder till mycket springade i skogar och smyga in i kontorsbyggnader med förklädnad.
Uppdragen går om och om igen och jag lyckas ibland och misslyckas ibland.
Mitt i allt detta ska jag ta min lärarexamen.
Jag håller på och kämpar med mitt examensarbete men min handledare som är Robin Williams vill inte hjälpa mig utan han är en av de människor som jag får jaga och springa runt i skogar för att hitta.
Under allt detta och under min uppväxt har jag burit på en examens-gräddpaj. Denna paj var man tvungen att spara från det att man var liten till det att man tog examen, då skulle man äta/använda den.
Mitt i pajen var det ett konserverat körsbär som var väldigt viktigt. I en av versionerna av uppdragen var den en unge som snodde mitt körsbär. Vilket innebar att jag inte kunde ta min examen.
I den här drömmen som i kanske 75% av mina äventyrsdrömmer så kan jag hoppa, jag kan hoppa upp i luften och sväva. Inte riktigt som att flyga, men nästan. Men det är ingen som tror på mig i drömmen när jag visar.

Allt började med att jag och Ylva hade åkt på en skolutflykt nånstans i Norrland, vi satt inpackade tusen människor i en Aula och det var enkät/utvärderingsdags. Jag hatar verkligen utvärderingar!
När jag får ett sånt papper i handen så vet jag ingenting, jag har ingen åsikt och jag vill bara springa ut och typ dansa i regnet. Denna utvärdering var på tusen sidor och varje fråga skulle läsas upp högt och sedan besvaras med en handuppräckning och SEN skrivas ner.
Scenbyte
Jag är nu man och lever i en värld där alla är zombies. Mitt öde är att rädda världen. Man blir påverkad av zombiesarna prat och beröring, då blir man en zombie.
Jag är typ immun av ren viljestyrka och jag har en kvinna med mig som också försöker bli immun. Vi är ute på jakt i världen efter botemedlet, botemedlet är en litet barn som vars genetik gör barnet helt immun.
Jag försöker köra bil i London där vi letar efter barnet, vi kliver in i en övergiven sibyllakiosk och zombizarna hänger på dörrarna. Väl därinne inser vi att vi har gått in i en fälla och vi måste ta oss ut på något sätt.
Vi märker att zombizarna inte tål starka ljud och vi börjar skrika. Vi ser en pojke som är helt opåverkad av vårt skrikande, vi har hittat honom!
Sen som vanligt vaknar jag upp av min väckarklocka...

Ja... Jag tror att mitt undermedvetna är en dålig manusförfattare.

Jag har drömt igen...
Jag och Lina-Maria var på en kurs tillsammans i Stockholm. Kursen handlade om hur man skulle göra minsta möjliga för mesta möjliga vinst.
Man lärde sig lite lurendrejeri-knep och hur man gör för att sälja. Jag började skriva på en bok som skulle göra mig rik och berömd. Titeln var Tänk om man vore fri och tillverkade choklad

Undra om det är tänkt att den titeln skulle sammanfatta hur jag ser på framgång. Hur som helst, jag skulle vilja läsa den boken.

Jag har tre bröder, vi är fyrlingar. Vi ska rensa ut vårat gamla hus som ligger alldeles vid Siljans strand.
Jag går in och blir varnad för insekterna som finns överallt, de kryper in under skinnet och tar över dig.
Jag tar det hela med en klackspark och tänker att det är nog inte så farligt.
När jag kommer in ser jag en gammal kasse som är fylld med mina gamla favoritleksaker, jag blir väldigt glad och springer fram dit. Men kassen är inte bara fylld med mina gamla leksaker utan också små mal-liknande insekter.
Jag får en vision när en av dessa hemskheter kryper in under min hud så jag springer därifrån.
När jag har kommit ut ser jag ett gäng flygande pungråttor som flyger förbi mig och förvandlas till tre underbara griskultingar. 
Är det någon som kan tolka nåt djupt ur denna dröm?

Jag är på en inrättning/fängelse/militärskola där all form av glädje är förbjuden. På detta ställe bor man två och två i pyttesmå rum/celler.
Eftersom allt med socker i är förbjudet råder det en stor smuggelhandel som drivs av de äldre boendena.
Vi tränade och tog hand om geparder på dagarna, detta var våran ljuspunkt i vardagen. Anledningen till att glädje var förbjudet var att om vi visade starka känslor så skulle detta kunna påverka geparderna och lämna avtryck i deras själar. Det fanns dock en som inofficiellt var allas favorit. Den äldsta geparden, god, vis och full av kärlek. Lite som Yoda i gepardform.

Vi är på Tällbergs skola, jag står ovanför och kollar ner på den underbara utsikten tillsammans med min favorit. Men nånting oväntat händer, det blir vinter på 1min och jag kollar ner på ishockeyrinken där står de onda som är påväg att släppa ut ondskan (i form av en leopard) i världen. Om de lyckas kommer det av vara evig vinter, mörker och den enda känslan är hopplöshet. Enbart närvaron av den outsläppta leoparden orsakar att människorna runt rinken hamnar i trans.
Jag möter min favorit gepards ögon och inser att de enda som kan rädda situationen är hennes själ. Hon offrar sig trots vilda protester och vi förvarar hennes själ i en trädgårdsslang på en vinda, och resterna i en dammsugare.
Vi smyger oss ner mot hockeyrinken men tunga steg.
Min kamrat har vänt på dammsugaren så att den blåser, han blåser på de som befinner sig utanför rinken. Själen kommer ut som ett blå/lila glitter som lägger sig på personen och befriar den från leopardens grepp.
När alla utanför är normala stormar vi in med trädgårdsslangen i högsta hugg.
Nu ska leoparden dö.

Hur kommer det sig att jag alltid drömmer drömmar med manus som skulle kunna vara från dåliga äventyrsfilmer? Det finns ju inte nånting djupt direkt att läsa ur drömmen.

Jag står lutad mot mitt balkongräcke och det är sommar, jag är helt topless. Det går folk nedanför.
Jag tänker - Det är lugnt, ingen ser mig. Jag befinner mig ju ändå 1 1/2 våning upp. (min lägenhet hade förflyttat sig en halv våning ner)
Men jag sjunker ändå ner lite, och tänker att räcket kommer skyla mig ifall nån har ovanligt bra syn, problemet är att de område jag vill skydda hamnar liksom i utrymmet mellan räcket och plankorna som hindrar folk från att trilla ner.
Då ser jag att en av mina klasskamrater står nedanför balkongen och kollar upp på mig, det tar några långa dyrbara sekunder innan jag kommer på att han faktiskt ser mer än vad jag vill. Så jag försöker värdigt ta mig in i lägenheten, vilket jag misslyckats med. Jag är inte ens graciös i mina drömmar...

Jag är en man, Keanu Reeves.
Jag måste rädda mänskligheten, besegra det onda genom att dricka sju vätskor.
Dessa sju vätskor kommer ge mig krafter, varje vätska innehåller anden av ett djur vars egenskap skulle hjälpa mig besegra det onda. Men dricker jag inte alla vätskor kommer jag att dö.

Jag har druckit 6 vätskor och har den sjunde kvar, anden av vargen (som tydligen är orange). Men den är den svåraste att få tag på och starkt bevakad av elaka nunnor.
Det ryktas om att vätskan finns i källaren på Konsum i Leksand, jag begav mig dit och kämpade länge och väl men var tvungen att fly.

Jag smyger in i en persons hus i Sätra och försöker slicka mina sår, då kommer jag på att jag har sett en flaska med en vargtass på hemma hos Carita där jag fick övernatta.
Jag har blivit lurad, konsumspåret var bara en fälla. Jag måste ta mig till Carita innan de kommer på att vätskan är där och dödar allihop.
Jag börjar springa. Sen vaknar jag.

Scenen är en folkhögskola på ett enormt kryssningsbåt.
The bad guy är rektorn som är Peter Harrysson.
Jag och mina två medhjälpare Jessica Alba och Kelly Rowland ska försöka störta Peter Harrysson för han är elak och förtrycker de stackars studenterna. Han har även dödat elever som tidigare har stått i hans väg.
Eleverna på skolan är blandade folk från Rytmus, Geijerskolan och Birka.

Under ett uppdrag åker vi fast och Peter Harrysson binder fast oss i fören, den del som är under vatten. Jag lyckas ta mig lös och försöker hjälpa loss de andra, men de är så korkade att de inte fattar hur man ska göra för att ta sig loss. Våran luft håller på att ta slut, Kelly Rowland kommer på att hon har en kniv i handen. Jag fick övertydligt demonstrera hur man skulle göra för att skära av repen. Vi kommer loss och simmar upp till ytan.

Vi smyger runt på skeppet för att hitta dess svagheter och samla ihop folk som kan hjälpa oss, men alla är så rädda. Det finns ingen som vågar stå upp emot rektorn.
Jag hamnar i en replokal där Markus Eklund (min gamla ensemblelärare) håller på att undervisa, hans huvud är 3ggr större än vad det är normalt. Jag sätter mig på den tomma trumpallen för att kunna prata med gruppen. Markus säger - Ja, bra. Då har vi en trummis, då kör vi. 3, 4.
Jag springer ut ur lokalen och in i Peter Harrysson.
Sen vaknade jag.

Nu har jag drömt igen.
Jag drömde att alla trumpetare på skolan var på turné, vi var tydligen ett teatersällskap.
Vi agerade, dansade, slukade eld, jonglerade med katter och kastade knivar.
Föreställningen ägde rum i Plintsbergs bystuga, men ingen publik kom.
Det visade sig att tåget med all publik som skulle anlända till Tällbergs järnvägstation var försenat, så vi gick ned till stationens nedervåning som nu fanns. Väl därnere ser jag att golvet är bara plankor satta i kryssmönster med stora hål.
Jag fastnar med foten i ett av hålen och sjunker långsamt neråt och försöker desperat få kontakt med resten av gänget. Jag sjunker mer och mer nedåt, nu sitter jag fast från midjan och ner. Men då kommer jag på att jag faktiskt är i second hand-sektionen av bystugan och kollar på en jättefin handväska, så jag bestämmer mig för att köpa den.

Jag har gjort det igen.

Jag drömde att jag och Nordh smög oss in på fiendernas militärbas/församlingshem/sjukhus/försäkringsbolag.

Vi smyger genom långa korridorer kantade med dörrar, bakom dörrarna sitter fienderna i massvis och konfererar.
Vi hittar ett tomt rum och försöker snabbt leta genom rummet, det knackar på dörren!
Vi slänger snabbt på oss två läkarrockar och öppnar dörren, personen kollar förskräckt på oss och stakar sig lite men sen säger han att han vill ha en läkarundersökning.
Vi börjar, han är väldigt bestämd om att han vill ha en försäkring som täcker bombolyckor, detta gör mig mycket misstänktsam. Personen smiter iväg när vi är vända åt andra hållet och jag blir orolig och kollar runt i rummet, jag hittar en bomb som ser ut som ett litet rör inuti ett stor rör, bomben är försedd med rörelsedetektorer. Vi vet att om vi lyfter eller rör bomben för att försöka desarmera den så kommer larmet ljuda och fienderna medvetengörs att vi är på deras territorium och beskylla oss för bombdådet. Vår väg tillbaka ut ur byggnaden är blockerad.

Nu har jag drömt igen....

Jag drömde att jag skulle hälsa på Geijerskolan och gick in i Lenngren, fast Lenngren var inte Lenngren utan som Folkparken på Rytmus. Jag frågade några killar som satt i en soffa om mitt gamla rum var ledigt, mitt gamla rum låg ungefär där mitt skåp var.
Sen så parkerade jag en skrotbil och sprang för att hinna med ett tåg, vi sprang (jag kommer inte ihåg vilka vi var) efter det åkande tåget och den bakersta vagnen stängde och låste sin dörr. Vi var nära att ge upp när den näst sista vagnen öppnade sin dörr och välkomnade oss in. Då gick vi in i en kyrka där vi skulle övernatta, Glömde jag nämna att jag var Jennifer Coolidge som spelade polisen i filmen som jag såg igår.
Mitt rum iaf i kyrkan var minimalt, det gick knappt att snurra, sen så gick det en ännu mindre trappa ner från mitt rum till en toalett.
Det låter alltid så skumt när man ska försöka beskriva drömmar...

Men nu är det iaf sommarlov, på torsdag åker vi iväg till spanien och jag njuter för fullt av solen och ledigheten. Just nu pumpas det lite nostalgi i form av New Decade ur mina högtalare.

Drömdagboken fortsätter...

Inatt drömde jag att jag hade införskaffat tatueringsutrustning och firade genom att tatuera mig själv.
Jag hade tatuerat vad jag tyckte var sjukt snygga tatueringar på snygga stället det var säkert över 15st, jag var så glad och nöjd över mig själv. Sen träffade jag en kompis (nu minns jag inte vem) som informerade mig vilka fula grejer jag hade gjort. Jag hade bland annat tatuerat ett streck eller om det var en kedja längs med hela käklinjen, min kompis utbrast Varför har du tatuerat in skägg?
Då såg jag min kropp på ett helt annat sätt och slogs av tanken, jag måste stå ut med detta resten av mitt liv.
Vad har jag gjort?

Jag glömde berätta om min skumma dröm jag hade i natt igen.
Efter att jag kom hem från Ylva satte jag mig i soffa för att slö-glo lite på tv, såklart så somnade jag.
Vid 4 vaknade jag och släpade mig till sängen och försökte skriva ned drömmen med en blyertspenna på en näsduk =p

Drömmen utspelades sig på en stort varuhus med en våning, jag, ylva, sofie och nordh var där. Det var terrorister där som hotade att spränga hela huset, de hade placerat en bomb på mig och en på ylva. De hade radat upp alla människor i rader och vi stod på knä, för att hålla reda på vilka som hade bomberna hade de placerat ylva på första raden längst till vänster och mig på första raden längst till höger. De hade fjärrkontroller för att aktivera bomberna, men vi hade kopplat om så att de inte gick att utlösa, så varje gång de hotade oss skrattade alla bara, väldigt diskret. Jag undrade i tystnad i drömmen om de inte skulle lista ut att att deras hot bara var tomma. Jag och nordh hade bytt plats så han var på min plats och jag stod bakom, mycket genialiskt så de inte skulle förstå att jag var den med bomben. Sen smet jag iväg och gav mig in i en svindlande biljakt där jag krockade med en polisbil.
Undra om äventyrsfilmen vi såg alldelles innan påverkade min dröm?
Sen drömde jag en till liknande väl i sängen som jag nu har glömt.

Nu har jag dessutom suttit på akuten ett antal timmar med Björn och läst alla Året Runt och Bamse.
Han ringde mig och bad mig skjutsa honom till akuten, han misstänkte att han tå var bruten.
Som tur var var den bara stukad. Nu måste jag sova men jag orkar inte, det är roligt att aldrig ha sovmorgon.

Nu har jag drömt igen, om barn igen...

Denna gången var det jag som hade en dotter, vi var i Budapest med birkaklassen och jag var tydligen jagad.
Jag sprang omkring på Budapests gator fram och tillbaka med en sitt-barnvagn, så jag antar att min dotter måste ha varit lite äldre.
Jag springer ned för en trappa och försöker så gott det går få med barnvagnen, jag kommer fram till en kaj och träffar Niclas Skagstedt som erbjuder sig att ta min dotter för jag ska kunna gömma mig undan vad/vem/vilka det än är som jagar mig (jag har fortfarande under hela drömmen inte sett vad/vilka/vem som jagar mig).
För att ingen ska veta att det är min dotter så rakar vi hennes huvud så att det blir kanske 1/2cm stubb, Niclas strosar iväg med barnvagnen, jag går ned i vattnet för att gömma mig.
Väl nere i vattnet (jag behöver såklart inte andas) börjar jag fundera och inser att jag inte vet vad min dotter heter, jag har ett bestämt namn i verkligheten till en framtida dotter med det är inte de namnet.
Efter en lång tid av intensivt tänkande kommer jag på vad hon heter, Mira.
Solen skiner och jag möts upp med Niclas i Stockholm och får tillbaka Mira och känner på det stubbiga huvudet. Slut.

Helt värdelös dröm, mer förvirrande än vanligt. Det finns ingen sensmoral, ingenting.

Nu drömmer jag sådär konstigt igen...
Jag drömde att jag och Jesper bliv inbjudna i en hast till Sofie och Fredriks bröllop, vi sitter vid ett tydlig extra insatt bord längst ned i salen och Fredrik sitter och pratar med oss och verkar inte fatta att det är hans bröllop.
Efter en stund till så får vi reda på att Ylva, Nordh och ett gäng till Ingesundare har stuckit för att det tog så lång tid och skulle komma tillbaka på mottagningen.
Sen börjar bröllopslåten och några okända brudtärnor har silvriga säckklänningar, Fredrik ställler upp sig i början av gången och väntar. Sofie sätter på sig en tyllkjol på armen upp till armhålan, och det är tydligen inte hon som är bruden!
Skumt skumt

Nu är Lars in da house! Han har bestämt sig för att mina gardiner är en bra lekplats, det stora mysteriet nu är: vad finns under mina soffdynor?

Varför, varför, varför?
Jag vill ha vår! Ingen mer snö nu, det har snöat hela dagen.

Jag drömmer mycket nu, jag hade ännu en dröm med läskig underton i natt.
Spaniengänget inkl. mig själv satt i ett par soffor på en pub, Ylva var höggravid.
Efter en liten stund på den lilla puben med mycket ljud och blinkande lampor gick Ylvas vatten, jag försökte hjälpa till och försökte få tag på en telefon. Ylva sa med en erfaren och sträv röst att hon minsann klarar det själv utan nå fjoll.
Sanna sina ord efter förvånandsvärt kort tid av krystningar ploppade hon ut en underbart vacker liten bebis.
Ylva var fortfarande väldigt sträng och hård även fast det fanns kärlek i blicken, hon frågar om jag vill hålla detta lilla mirakel (en så söt unge har jag nog aldrig sett).
Jag tar emot barnet och håller det i mina armar, efter några sekunder skriker Ylva argt och jag kollar ner på bebisen som jag håller uppochner och som befinner sig i en plastpåse. Av ren rädsla och chock tappar jag barnet med huvudet före ner i golvet, sen vaknar jag av grannens ivriga borrande. Vad betyder allt detta?

Jag har haft en massa konstiga drömmar inatt men en läskig underton, jag kommer ihåg två.

1. Vi är på nån slags klassresa och jag och Hillevi går igenom en tunnel och ser två björnar, en isbjörn och en grizzly. Jag pekar glatt/oroligt och säger titta en björn, sen får vi panik och jag ser ett annat gäng som går rätt emot björnen och signalerar till Rebecka att stanna.
Då börjar Hillevi springa som en tok (som man inte ska göra) jag hakar på och fastnar i en klotrund lerpöl och min rumpa är fastkilad i hålet som är perfekt formad efter min rumpa.
Då skriker Rebecka - Spring inte, stå still.
Jag kravlar mig upp och ställer mig mot väggen i tunneln med lera överallt på glasögonen och hoppas.
Isbjörnen springer fort förbi och ger sig på Hillevi, grizzlyn stannar och kloar mig lite i ansiktet och mina ben darrar som attan (jag ser fortfarande nästan ingenting pga leran på glasögonen) men sen sätter grizzlyn också efter Hillevi.
Scenbyte
Vi är i nån slags fjällstuga och hela klassen är samlad, på någon sätt vet jag att jag måste gå flera flera kilometer hem genom de området där björnarna är och förbannar mig själv att jag inte tog bilen.
Snacket går att flera har blivit björnattackerade. Jag letar desperat efter Hillevi och börjar bli hysterisk, men ser henne sen likblek stå i samlingen men får/kan inte prata med henne.
Slut

2.Jag är hemma och där vår grund har stått på vänster sida om vårt hus står ett nytt tvåvåningshus, ovanför huset är det som en bro/järnvägsräls som löper genom hela byn högt upp i luften som ett elbolag äger.
Jag bor i det nya huset och har min säng där.
Bro/järnvägsrälsen kollapsar precis ovanför huset och mosar huset till en ruin. Jag ringer 112 utan respons och senare kommer Mamma hem och blir förbannad, hon tror tydligen att det är mitt fel att huset är mosat. Jag säger - min säng är borta/förstörd, vart ska jag sova? Mamma säger - Men kassaskåpet är ju där inne! Sen skakar hon om mig.
Slut

Vad ska jag läsa ur det här?

Jag hade den skummaste drömmen inatt.
Jag gick på nån skola i spanien och hette Sandra Nånting Spanskt, en bit in i drömmen så var det akut att jag behövde en hjärttransplantation. Så en tjej i min klass skulle göra det, vi gick in i köket och hon skar upp snabbt och satte i det nya hjärtat, jag var medvetande hela tiden men verkade inte ha så speciellt ont.
Dessutom så var jag fortfarande medveten den lilla tiden utan hjärta. Men sen när jag hade fått mitt nya hjärta (som det inte alls var nå problem att hitta) så tappade min kompis koncentrationen och gick därifrån utan att ha sytt ihop, så jag gick omkring i drömmen och skällde ut alla (på spanska) och letade efter hon som inte hade sytt ihop mig.
Under hela denna dröm så var jag medveten om att antingen har jag drömt den här drömmen förut som deja vú i en dröm, eller så hade min karaktär "Sandra" varit med om detta förut.
Det låter så skumt när man ska förklara sådana här drömmar, men jag kommer så väl ihåg känslan av längtan, saknan och ilska när jag gick omkring på skolan med ett snitt i bröstkorgen med ett blottat hjärta, som dessutom var nån annans!

Var vänlig och rätta min spanska om det är fel Ylva :)