Jag är på en inrättning/fängelse/militärskola där all form av glädje är förbjuden. På detta ställe bor man två och två i pyttesmå rum/celler.
Eftersom allt med socker i är förbjudet råder det en stor smuggelhandel som drivs av de äldre boendena.
Vi tränade och tog hand om geparder på dagarna, detta var våran ljuspunkt i vardagen. Anledningen till att glädje var förbjudet var att om vi visade starka känslor så skulle detta kunna påverka geparderna och lämna avtryck i deras själar. Det fanns dock en som inofficiellt var allas favorit. Den äldsta geparden, god, vis och full av kärlek. Lite som Yoda i gepardform.

Vi är på Tällbergs skola, jag står ovanför och kollar ner på den underbara utsikten tillsammans med min favorit. Men nånting oväntat händer, det blir vinter på 1min och jag kollar ner på ishockeyrinken där står de onda som är påväg att släppa ut ondskan (i form av en leopard) i världen. Om de lyckas kommer det av vara evig vinter, mörker och den enda känslan är hopplöshet. Enbart närvaron av den outsläppta leoparden orsakar att människorna runt rinken hamnar i trans.
Jag möter min favorit gepards ögon och inser att de enda som kan rädda situationen är hennes själ. Hon offrar sig trots vilda protester och vi förvarar hennes själ i en trädgårdsslang på en vinda, och resterna i en dammsugare.
Vi smyger oss ner mot hockeyrinken men tunga steg.
Min kamrat har vänt på dammsugaren så att den blåser, han blåser på de som befinner sig utanför rinken. Själen kommer ut som ett blå/lila glitter som lägger sig på personen och befriar den från leopardens grepp.
När alla utanför är normala stormar vi in med trädgårdsslangen i högsta hugg.
Nu ska leoparden dö.

Hur kommer det sig att jag alltid drömmer drömmar med manus som skulle kunna vara från dåliga äventyrsfilmer? Det finns ju inte nånting djupt direkt att läsa ur drömmen.