Jag tänkte att jag faktiskt skulle berätta lite vad som händer i mitt verkliga liv och inte bara i drömvärlden.
Det första veckorna av den här terminen har jag haft musikantpraktik.
Vi har varit ett glatt gäng bestående av sex 20-plussare som har spelat 50-talsmusik.
Vi har spelat för horder av barn och pensionärer.
Vissa av spelningarna har varit lite ljumna men många kan man kategorisera som hysteriska. Jag har skrivit mängder av autografer varav en i pannan på en 10-årig kille, jag har varit tvungen att hålla för öronen på scenen för att publiken har skrikit så starkt. En söt liten kille på en skola tyckte att det absolut var nödvändigt att ta av sig tröjan och springa runt i lokalen i 15minuter efter spelningen skrikande "en gång till, en gång till..." En lärare fick tvinga på honom sin tröja och släpa ut honom för att vi skulle kunna packa in alla saker i bussen. Jag har blivit filmad av tüsen sjätteklassare när jag har gjort pinsamma saker som att spela trummor svängigt otajt och krampaktigt klämt på ett dragspel, med största sannolikhet finns nåt av detta nu ute på youtube. Jag väljer att inte leta upp det.

Jag har nu ett väldigt starkt hat för strumpbyxor och funderar på att aldrig nånsin mer bära dessa djävulsplagg. Jag är även fruktansvärt trött på stora kjolar och eyeliner. Jag har fikat mycket, burit mycket, skrattat mycket, varit bitter några gånger, svort på tidiga mornar och myst sena mornar. Jag har även kapat lite över en halv decimeter på det bruna virrvarret som ibland befinner sig på mitt huvud. Jag känner mig korthårig, självklart är jag inte det. Det är ganska mycket hår kvar, precis rätt längd så att det kan fastna i bilbältesrullen.

Jag har även börjat sticka på min första kofta och de tidiga rapporterna säger att det blir en liten tant.

Här har vi gänget efter en spelning påväg till fika.

Vissa fortfarande i sin brylkräm och outfit, andra inte.

 

Början till min lilla tant. Ärmarna och blockningen är kvar.