Jag har precis avnjutit ett av vardagens små under, en kvällpromenad i regnet.
Det är otroligt vackert hur en liten timme av väldisponerad tid kan göra. Allt blir med ens bättre och jag ser klarare. Varje tanke är skarp efter veckor av gröt.
Tyvärr vet jag att effekten är kortvarig, men det gäller att njuta när man kan.

Ibland upplever man bara en sån där underbart udda dag.
En sån dag som man undrar hur allt hänger ihop...
Ibland kan man få de lustigaste upplevelserna på en parkering i Arvika. Även i de stunder man helst av allt vill gömma sig i ett berg av täcken och glömma bort vilken dag det är.
Det är dom stunderna som påminner en om vad som står på spel och hur bra man har det.

Äntligen är det påsklov och jag känner att jag nästan hinner andas ut innan det är dags att andas in igen...
Påsk är för mig en sån där lös högtid som jag inte känner något överhuvudtaget för. Visst, man ska äta ägg? För att hylla fertiliteten, eller hur var det med det egentligen?

Hur som helst så har min far varit här, med honom följde en "ny" säng, ett gäng sommardäck, en cittra och en tvättmaskin. Underbart, känner jag. Jag känner fortfarande att jag har världens tur som har fått en "ny" säng och en tvättmaskin till skänks.

Efter det att min far begett sig iväg till Dalarna igen så gick jag en promenad med en kompis till fågeludden (som den tydligen heter). Jag har nu insett att det faktiskt börjar likna vår utomhus med hela 14 grader varmt.
Alla vackra ljud och dofter fick mig att minnas en massa saker.
Både saker som jag minns och som jag inte riktigt kan greppa.
Det låter galet flummigt, men har inte ni någon gång haft ett svagt, svagt minne av något som precis bara fladdrar förbi i det medvetna? Man minns det nästan, men känslan av minnet är ändå väldigt starkt.
Man uppfylls av upplevelser utan något vett att varken värdera eller analysera.
Det är avslappnade och enerverade på samma gång.

Jag tycker att det borde finnas mer ord, eller kanske fler lättillgängliga ord.
Mer beskrivande ord.
Så man slipper kompromissa till den grad att meningen med orden mattas av.

Om man har tur finns det folk därute som kan tolka orden och förstå den rätta innebörden.
Ett ord kan förändra, förstöra, förgylla, påbörja eller avsluta ditt liv.
Ett ord kan både få dig att förstå och att undra.
Ett ord är allt som behövs.

Ändå finns det för få, eller är det så att i mängden av ord och bokstäver göms det ordet vi söker?
Bortglömt och sällan använt.

Jag och mina ord är inte vänner.
Hur försonas man med sina ord?

Det är ofta jag blir filosofisk och tyvärr måste jag erkänna att det går ut över er, kära bloggläsare.
Jag är lättfascinerad, blödig och pratglad.
Nånting som jag ofta och osammanhängande funderar på är hur välkoordinerad världen är. Det har hänt många gånger under den här sommaren som fåglar har kvittrat med i musiken jag har lyssnat på, helt i rätt tonart och tajta som ett snor. Det är sjukt hur snygga licks de små livet kan frambringa.

I förrgår på min kära dotteviksparkering så smällde jag igen min bildörr och märkte att i exakt samma stund var det en annan som också smällde igen sin dörr.
(Det får mig osökt att tänka på en scen ur Dancer in the dark, nu som har sett filmen kan nog ana vilken scen jag tänker på. Väldigt bra film förövrigt.)
Detta är bara några få exempel vad man kan uppleva i en värld som delas av organiska och mekaniska själar.
Det kanske är det rosa ljuset utanför som är ansvarig för mitt sinnestillstånd, det är det ingen som vet.

Idag lyckades jag pallra mig till Arvikas mittpunkt, dvs Ica Palmviken. När jag närmar mig ingången ser jag två pojkar i 12års-åldern som kollar lite konstigt på mig, när de går förbi spyr den ena pojken och missar precis min sko. Påväg från mig fnissar de.
Har jag missat något? Är det en ny cool grej, att fejkspy på folk?

Efter min incident i tvättstugan då tvättmaskinen spydde ut tonvis med vatten över både mig och golvet, spenderade jag många varma minuter i den ångande lokalen, jag är så glad att jag hade två trevliga tvättkamrater som hindrade mig från att gå bärserk.
Jag har insett att min födelsedag inte är en turdag för någon.

Men mitt kalas var jätteroligt, så många fina människor kom och dom tog med sig så fina presenter som en ölryggsäck, barnmat (mild thaigryta), huvudmassör, en heldag med gänget, vattenpipa från dalarna (en bytta messmör med sugrör och cigarr), iste, disktrasa med en dalahäst på, blommor, champinjoner i burk och mycket otroligt trevligt mer.

Ibland funderar jag om inte en viss del av Sveriges kvinnor bär på en defekt gen.

Jag skulle nog gissa på att jag är aktiv bärare, den genen jag tänker på är burk-genen.
Vad är det annars som gör att kvinnor som jag går i butiker och tänker; - Vilket underbar burk. Oh titta därborta, en burk! Nämen, vilken söt liten ask.

Den praktiska sidan av mig som är djupt undanträngd i ett bortglömt hörn av mitt huvud ställer en tyst undran, vad ska du ha ytterligare en burk till, vad ska du ha i den?
Oftast vinner inte den sidan...

En sån här sommar att se fram emot har jag aldrig haft.
Jag kommer för det första att vara i Arvika med en egen lägenhet och ett jobb, för det andra finns det faktiskt människor i närheten som jag känner och vill vara med som inte är mina föräldrar och våra katter.

Sen skolavslutningen har ett visst lugn lagt sig över mig, ett litet litet panikskrik finns också längst bak i huvudet men det bryr jag mig inte om, jag släpper alla tankar om saker jag ska komma ihåg att göra och lappar som ska in.

Men det som känns bäst är en känsla av trygghet, eftersom jag har flängt omkring så pass mycket i jämnförelse till hur min personlighet är har det alltid funnits osäkerhet och en undran om vad som gömmer sig bakom nästa krök.
När jag bodde i sthlm visste jag ju inte om jag fick bo kvar i min lägenhet så länge som jag gjorde, dessutom hade jag inte möjlighet att göra den min eftersom jag bodde i andra hand.
Nu vet jag att jag kommer vara här i ett antal år till och jag vet att jag har min lägenhet som jag kan göra till min egen.
Det är väldigt skönt på ett sätt men väldigt läskigt på ett annat sett eftersom varje dag tvingar mig närmare och närmare vuxenlivet med volvo, villa, 2 1/2 barn och en hund.

Det jag känner mest av allt för att göra just nu är att ta en kvällspromenad i regnet som inte infinner sig just nu.

Har ni nångång haft en sådan natt då ni undrar vad det är för fel på er?

Jag hade nämligen haft en sån inatt.
Vad är det för fel när en människa inte ens kan få sina basic needs uppfyllda?
Jag insåg för många år sen att om jag har legat mer än 2h i sängen utan att somna kommer inte sömnen att infinna sig.
Det stora problemet är att jag har inte tid att vänta på att tröttheten ska sätta in innan jag går till sängs, eftersom det tar minst en timme för mig att somna. Därför ligger man där vissa nätter och bara räknar timmarna som flyger förbi och inser att om jag somnar precis nu så kommer jag få sova 5h, 3h, 1h och tillslut 10min innan väckarklockan ringer.
Det är förjävligt att gå upp på morgonen då.

En positiv sak jag har just insett att spotify fungerar på min nyfunna vän, en bärbar dator anno 2000. Det är nästan patetiskt att det funkar bättre på denna än på min gamla.

Ibland när man har en sån där dag när ens granne övar blockflöjt i timmar, varmvattnet är borta igen och en allvarlig datorabstinens sätter in så kan verkligen ens vänner förändra allt.
Man blir varm och glad i hela kroppen.

Jag tänkte försöka mig på ett inlägg om ett ämne jag har tänkte skriva länge om men orden och formuleringar har ännu inte kommit till mig.
Nu försöker jag iaf.

Det sociala spelet.
Har du någonsin träffat på några som har bildat en stark grupp, de jag har träffat är oftast 2 eller möjligtvis 3 inblandade.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara den men känslan som slår mig först att man blir insläppt på nåders, det är aldrig något uttalat men det finns smygande i bakgrunden.
Om du har gjort något bra eller har något riktigt coolt i din ägo eller om de helt enkelt är uttråkade blir du tillfälligt inläppt.
På något sätt lyckas de alltid måla upp sin gemenskap och sällskap som himmelsk, det kan vara med komplimanger eller intimitet (kramar osv.) vid deras behov. På det sättet blir man lurad och vill inget högre än att just bli insläppt.
De är basen i gruppen, alla andra som är där är högst oviktiga.
För att man känner den euforin för att över huvudtaget umgås med dessa (vad man tror är) underbara människor, märker man inte att deras moral är högst tvivelaktig.
När man väl har trängt sig in i en sån grupp prisar de dig och säger att ni alltid ska vara vänner, de utövar något mysko härskarteknik som jag inte riktigt förstår eller kan sätta ord på.
Men när man gjort ett felsteg så är man glömd och basen har återgått till sig själva, de enda som betyder något, själv är man helt plötsligt en använd tops med öronvax på.
Är någon som förstår vad jag försöker beskriva?

Det kanske är så att man är född till att vara ledare eller följare och jag är den ständiga följaren utan vilja och ryggrad, men jag vägrar inse det. Eller så är jag en återkommande idoldyrkare och hoppar på alla tåg som passerar.
Hur som helst nu när jag är lite äldre och lite visare försöker jag fly vart än jag ser detta mönster och försöker desperat att undvika att bli en elaking själv, för det är tyvärr så lätt hänt.
Jag är så otroligt glad och känner mig välsignad för mina vänner jag har nu och som jag känner finns där för mig utan fasader och spel. Jag älskar er allihopa, alla era egenheter och finnar i röven!

Alla människor vill bli sedda för den de är och bli älskade, när de inte går satsar de på att bli beundrade. Det är farligt.

Wojhojhoj. En sån dag.
Jag har onödig och nödig panik över allt.
Trumpet, bas, kör, jobb, pengar, gehör, satslära, lärande, mat, sommaren, mitt slitna hår, min stökiga lgh, min trasiga och konstiga bil, mina vänners och mina föräldras liv, världekonomin, miljöförstöring, förstörda barn, djurplågeri, mina blommor, disk, tvätt, dammråttor, min konstiga dator, rynkor, celluliter, pengar, jobb, pengar, jobb,pengar, jobb, termisredovisningar, framtiden, det förflutna, luktande fötter och armhålor, torra armbågar, svältande människor, sjukt feta människor, diabetes, cancer, lupus, influensa, förkylning, kemisk lunginflammation, vanlig lunginflammation, MS, hjärt-och kärlsjukdomar, varför min profilbild överigen är borta, röstredovisning, mitt värkande lillfinger, hängbröst, skavsår, hårda hälar, körkonsert, läslogg, genuspedagogik, gnisslande stolar, damm bakom elementen, det faktum att bygeln på min favoritbh har gått av på något mystiskt sätt och att jag ska utveckla skägg.
Okej det kanske var lite överdrivet, men paniken regnar och regerar.

Dagen avslutades på det perfekta sättet kl 20.30 med nästan 2h kör med vår underbara körledare, om ni inte hör ironin så kolla hörseln.
Imorrn ska jag ha tråkigt i Karlstad på KAU's öppet hus.

Men jag lämnar er med några bilder från en trevlig lovdag då jag och Becka gick en promenad i solen och en ny bild på Lillasyster & Storebror, nu utan stöd.

Jag är trött nu på att aldrig ha ork, tid och framförallt ro att göra mina läxor, så jag kom på den fiffiga idén att kombinera min nästan dagliga aktivitet med badkarsbad med vår senaste ensembleledningsläxa.
Jag hoppas på att den avslappnade attityden jag har i badkaret med tända ljus och bok ska bli ihopkopplad med dirigering, så jag slipper bli stel som en pinne eller vibrera när jag ska dirigera. :P
Jag har kollat lite på "The dogwhisperer" och där försöker han jämt att hundarna ska koppla något som de dittils har upplevt skrämmande med något positivt typ mat istället. Men jag gav upp matidén, av uppenbara skäl.
Hm... Jag kanske ska starta en skola :)

Jadu nu har det hänt mycket sen sist...
En liten sammanfattning för att minnas situationen:
Det är härlig sommar och jag är återigen arbetslös och bor hemma....
Mitt år på Birka börjar mer och mer kännas som en avlägsen dröm med detaljer.
Tiden fungerar på ett konstigt sätt när man lever 3 månader isolerad med sina föräldrar och ibland nån annan, tiden sträcker sig oändlig men får alltid ett lika abrupt slut. 3 månader är över innan man hinner masa sig ur sängen.
Utanför fönstret finns det en lustig utopi som om möjligt känns overklig, solen skiner, regnet faller svalkande, naturens otroliga färgprakt sprider sig över himlen och siljan utanför mitt fönster varje kväll. Innan du hinner hämta andan är vårens blommor utbytta med sensommarens frukt.
"Den här sommaren kommer bli annorlunda, nu kommer jag uppskatta allt, nu kommer jag motionera, nu kommer jag städa, nu kommer jag öva 10 timmar varje dag, nu kommer jag klämma ur varenda droppe varje dag."
Varje mans vision, aldrig min verklighet :P
Jag får återvända med en mindre filosofisk sammanfattning.

Mitt lov
Lovet har varit lugnt mestadels, jag har spelat i kyrkan två gånger med kära Fumiko, firat jul två gånger med olika delar av släkten och en gång bara med mor och far. Sen har jag varit i Sthlm och träffat några nära och kära, så roligt. I miss you all

Saker jag inte förstod föregående år och förmodligen inte kommer att förstå kommande år:

Vår katt Charlies besatthet över mina byrålådor
så fort jag har dragit ut en av lådorna för att ta något eller lägga i något mer kan hon sitta i flera minuter och stirra på de fascinerande trälådorna. Hon har lärt sig själv att dra ut lådorna, så oftast kan hon inte hålla sig utan drar ut dom. Då så sätter hon sig i antingen lådan och häver ut allt eller drar ut lådan så mycket att den flyger ner på golvet med ett stort brak. Då springer hon först och gömmer sig och sedan om ingen kommer och fördömer henne roar hon sig med innehållet i lådorna så som strumpor, trosor osv. och sprider dessa i hemmet.

Sen tog tankarna slut för den här gången men listan kommer nog att fyllas på.