Äntligen är det påsklov och jag känner att jag nästan hinner andas ut innan det är dags att andas in igen...
Påsk är för mig en sån där lös högtid som jag inte känner något överhuvudtaget för. Visst, man ska äta ägg? För att hylla fertiliteten, eller hur var det med det egentligen?

Hur som helst så har min far varit här, med honom följde en "ny" säng, ett gäng sommardäck, en cittra och en tvättmaskin. Underbart, känner jag. Jag känner fortfarande att jag har världens tur som har fått en "ny" säng och en tvättmaskin till skänks.

Efter det att min far begett sig iväg till Dalarna igen så gick jag en promenad med en kompis till fågeludden (som den tydligen heter). Jag har nu insett att det faktiskt börjar likna vår utomhus med hela 14 grader varmt.
Alla vackra ljud och dofter fick mig att minnas en massa saker.
Både saker som jag minns och som jag inte riktigt kan greppa.
Det låter galet flummigt, men har inte ni någon gång haft ett svagt, svagt minne av något som precis bara fladdrar förbi i det medvetna? Man minns det nästan, men känslan av minnet är ändå väldigt starkt.
Man uppfylls av upplevelser utan något vett att varken värdera eller analysera.
Det är avslappnade och enerverade på samma gång.