Den här dagen har varit katastrofal, med ett undantag.

Dagen började med gehör kl 8.30, finns det något bättre sätt att börja en dag än att sitta nyvaken på en lektion och inte kunna sätta etiketter på nåt.
Sen gick det raskt vidare till pianostudio där mina fingrar förvandlades till en klump med geléråttor, och medvetandet var i klass med den berömda satsläralektionen på geijer anno -07.

Efter pianostudion hade jag 5timmar hål innan satsläran så jag åkte hem, sen åt jag och tänkte oh va skönt att sova lunch. Så jag tänkte att jag tar en powernap så kan jag åka tillbaka till skolan för att öva och göra lite läxor. Efter ett enträget snoozande åkte jag till skolan 10min innan lektionen start. Lektionen inställd.

Nu kommer vi till undantaget.
Sosso, du ängel utan gloria. Du hjälpte mig lite med min röstläxa och återställde lite värme i mitt hjärta.



Ps. Ett litet förtydligande om mitt förra inlägg, inga av er som (enligt min vetskap) läser bloggen ska på nåt sätt känna sig träffad. Ds.

Ibland blir jag bara så arg och förtvivlad.
Jag förstår mig inte på vissa människor. Hur kan man vara så korkad och förstörd?
Alla ska få säga vad de tycker, men tänk på att välja orden väl. Alla är inte av stål.

Det går inte i längden att döva den smärta du har genom att spy ut den på andra.

Tack du mystiska människa nånstans i Sverige för att du har förstört min vecka.

Idag har jag dansat och försökt hålla mitt Carola-leende, trots att mina bara fötter mot golvet orsakade ett mindre gräl mellan mina knän och höfter. Jag tror inte att det är tänkt så att man ska gå sönder vid 22års ålder, men jag kan ha fel.
Det var en riktigt rolig lektion, hoppsa-fri till och med. Vi gjorde ett otroligt vackert showdansnummer.

Dagen citat och rubrik kommer ovanligt nog från mig själv. Den otroligt vackra rad kom jag på när vi hade gitarrprik och barré-ackord var på tapeten.
Om man har rätt teknik är det säkert löjligt lätt att flytta en ko med pekfingret, men har man inte det är det rackarns tungt.
Jag känner att min val av ord gör mig medveten att jag förmodligen är starkt inspirerad av någon. Någon med många ko-historier.

Sen har jag lekt med en otroligt söt analog synth från 1974 som hette the Kitten. Det är så otroligt charmigt med alla dessa knappar, rattar och spakar. Det blir mer mänskligt på något sätt, det faktum att den stämmer om sig när den blir varm gör mig härligt mjuk i själen.

Det har varit mycket föregående veckan, men även denna slank förbi. Många glädjestunder och rädda stunder.
Jag klarade i alla fall första storbandsrepet. Men jag kan säga att när noterna låg där på notställen var det som en primal instinkt kopplades på, hela min kropp skrek att jag skulle fly, springa så fort som benen orkade. Tack och lov mattades den känslan av mycket mycket snabbare än vad den skulle ha gjort för tre år sen. Det är ju alltid positivt.
Sen har det varit kräftskiva här med två gamla geijrare som hedersgäster, Thom och Carro.
Det var väldigt roligt att träffa de igen, det blir alltid för sällan.
Men dessa dagar med sena nätter och obeskrivligt varma kuddar och kalla täcken har lämnat sitt avtryck. Jag är trött. Alltför trött för att ha en dag med hoppsa-steg att se fram emot.
Men inatt ska jag sova gott, då kanske jag ser på dagen med nya ögon. Carola-glad var det ju.

PS. En av mina gamla lärare har gjort mig otroligt glad, det är så underbart när lärare bryr sig även efter att man har slutat på skolan. DS.

Jag och bilen har överlevt turen Arvika-Skoghall-Centralsjukhuset-Bergvik-Arvika. Det känns som om jag håller på att bli stammis på Aktiv ortopedteknik, uschbusch.

Butiken var idag fylld med en massa sura, griniga tanter som ansåg att de hade rätt och var så pass viktiga att de kunde gå före alla i kön som de ville.
Expediten fick en rejäl utskällning och jag fick en blick som jag blev förvånad över att den inte dödade mig.
Det känns som att när åldern stiger säger det sunda förnuftet Hej då.
Det gäller då såklart inte alla, jag har träffat många fler underbara tanter än griniga, men butiken verkar vara förbudets Griniga Tanter's samlingslokal.

Nu har jag iaf ett par sprillans nya inlägg och ett par fula men praktiska skor.
Varför måste alla skor som passar mig se ut som tegelstenar? Kan dom inte variera modellerna lite? Inte bara tegelstenar i 70+-modeller...
Om man ska klaga ännu mer skulle jag kunna säga att jag fortfarande har ont i mitt knä, men det ska jag inte säga. Man kanske skulle testa och vara lite optimistisk och så där härligt Carola-glad?

Jag har precis kommit hem från en konsert med Scaramanga i puben. Hojojoj.

Allting började med att jag var helt slut efter en dag fylld med tvätt o städ, inflyttningsfika väntade på mig hos Agnes i stan. Jag tänkte att om jag åker dit kommer jag vara sur och trött, dvs inte det optimala sinnestillståndet för socialt umgänge. Så jag stannade hemma. Scaramanga skulle spela i puben kl8 (det var vad jag trodde).
Så istället för att bege sig in till skolan inhyste jag en mycket trött Marie. Efter en stund så fick jag ett sms med en begäran att jag skulle komma till puben och leka, bandet skulle tydligen äntra scenen kl10. Så jag begav mig till skolan och lämnade Marie till drömmarnas värld.

Vilket konsert, ös både på dansgolvet och scenen. Vilket band, vilka hits och vilken bastu det blev inne i puben. Även slicklicket letade sig in, vilket kändes tryggt.
Det blir ju alltid extra roligt när man känner de som spelar, denna gång var det Jesper och Christer som fick bli föremålen för vår dyrkan.
Det enda som skulle kunna dra ner betyget var avsaknaden av de vackraste instrumenten, trumpet och trombon.

Ska, vilken underbar uppfinning. Det är skönt att ibland lyssna på musik som helt genom är glädjefull och okomplicerad. Too much will kill you, but the right amount will revive your spirit.
Detta ordspråk gäller då även för bieffekten, dansen. Nu har jag lite ont i mitt knä, men kommer nog att släppa imorrn.
Under de perioder då jag förbrukade mest av denna genre kom jag fram till att ska är värdelöst att promenera till, får man in ett slag är man fast. Vilket resulterar i att man måste ta jättemånga pyttesteg, otroligt uttröttande i längden, dessutom ser man rätt så lustig ut.
Nu ska jag försöka varva ned och så småningom välkomna min säng.

 

 

Jag har precis avslutat ett telefonsamtal med Lina, vi har nu varit bästisar i 12 år.
Ni som känner mig vet att jag är otroligt dålig på att prata i telefon, jag vet inte om det beror på att man inte ser personens mun och ögon eller att personen inte kan se mina fantastiskt vackra gester, men jag har svårt att prata längre än 10min.
Det finns såklart undantag, nu kan jag stolt säga att jag har pratat in i den lilla lådan i 2½ timme.
Det är otroligt hur mycket man kan klargöra på så kort tid.

En sån underlig dag...
Jag går med bestämda och nervösa steg mot Rytmik-salen för att ha årets första danslektion. Efter en stunds babbel och genomgång sätts då musiken igång.
Jag möts av en chockvåg med den irriterande lilla låten som Nordh älskade att spela vid alla tillfällen som de hade på sin uppvärmning.
Första ordet som lämnar Marias mun är Hoppsasteg.
Jag har gjort hoppsasteg och hoppsasteg och hoppsasteg, jag spyr redan på dessa hoppsasteg.

Sen har jag haft lite gitarr-och pianoprik eller rättare sagt gitarr-och synthprik. Vi lyckades spela denna.

Början av denna vecka har varit så bra, det var länge sen jag kände mig så bra i form.
Det gick lätt och spela och jag hade fått ett roligt stycke av Kjell-Erik, plus så har jag lånat ett flygelhorn från skolan. Det är som att spela i grädde, men det var också början på slutet.
Mer övning än vad man är van vid och dessutom ett instrument som man inte är van vid är inte någon bra kombination. Jag är slut i läpparna igen, nu låter jag som en anka.
Man skulle ju kunna tro att jag skulle lära mig av mina misstag, men så är tydligen inte fallet.
Det ska nog ordna sig till slut, jag får försöka att ta det lagom lugnt.

Nollningen har ju också varit, det var otroligt roligt. Jag agerade rollen som en hysteriskt aggresiv hinderbane-ledare. Det är underbart att bevittna dessa nollor springa omkring i gräset med irriterande små syntar och näsflöjter desperat försöka få till melodin och klara av hindren samtidigt.
Jag tyckte det blev lyckat, jag kom hem med betydligt mer öl än vad jag hade med mig dit. En bra kombination av att inte hinna dricka så mycket och få en massa fjäsköl, en hel del massage och smicker blev det också.

 

Nu ska jag försöka komma i säng, pigg och kry för att kunna ta mig an
denna nya vecka, en nytt avsnitt av mitt liv.

 

 

Nu har jag en ny dator och en ny frisyr. Jag tänkte jag skulle visa förändringen med en bild som visar min djupa ångest för att jag också snart på papper kommer bli ett år äldre men utan att känna mig ett år visare.

Det känns gött att komma in i övningsrutinerna igen, just nu känns det mest roligt att kliva in i övningsrummet svindlande värld. Även om det ibland slinker in en svordom eller två.
Nånting som ger mig både glädje och ångest är det faktum att jag äntligen har tagit mig själv i kragen och ska vara med på storbandet i år. Blåsare är läskiga...
Jag som är en rutinerad notfobiker kan inte undgå att trissa upp mig, jag undrar hur hög min puls kommer vara när första notbladet hamnar på mitt notställ.
Jag kan inte undgå att höra kommentaren: - Ollas, ni låter som ett gäng dränkta råttor!
Hahaha, det kanske är så jag låter när jag ska försöka tyda alla de där små strecken och prickarna.

Jag tänkte att jag skulle berätta om en sak som hände då jag tog semester från bloggen. Min kära mor var här på en snabbvisit, det var trevligt.
Hon hittade två av dom saker hon gillar mest i världen även i lilla arvika, det vill säga pelargoner och loppisar.

I förrgår var jag på en mysig promenad med Ylva och utforskade de sidor av dottevik man kanske inte skulle kalla ghetto.
Sen lärde jag både mig själv och Ylva att sticka vänsterhänt, jag är en mycket stolt lärare, dessutom har jag tyvärr introducerat Ylva i Marble Match's otroligt beroendeframkallande värld.
I går hade Björn kräftskiva hos sig, det var en lugn och avslappnad tillställning, i alla fall de timmarna jag var där. Fast jag har inte riktigt fattat det här med kräftor, jobbet och kladdet väger inte upp "belöningen".

Nu ska jag återigen försöka städa, jag fastnar ju jämt vid alla detaljer och kommer aldrig vidare till den "riktiga" städningen, det är roligare att organisera än att dammsuga, men om Mora mi ska hit måste det ju vara rent och fint.
Jag försöker hitta bra musik att städa till, är det nån som har något tips?

Ikväll är det mys som gäller för mig.
Jag har precis slängt i en hårinpackning och sitter med en plastpåse och en mössa på huvudet, så vackert så, sen har jag tänt lite ljus och lagt fram min stickning och en filt, nu jävlar är det tantvarning!

Jag bjuder på en bild från när jag var liten och hade haft något helt annat än inpackning i håret.

Ha! Två pass kvar.

En sån underlig dag jag har haft, den har växlat mellan glädje, hystieri och förtvivlan.
Under min arbetsdag åkte jag till affären och inhandlade lite fiskbullar, jag slås återigen av hur otroligt mysigt område det är. Jag, en främling, åker på en grusväg i min söta lilla skothög, de människor som påtar i sina trädgårdar längst med vägen stannar upp och ger en vänlig blick och vinkar glatt. Det känns mysigt och hemtrevligt, men nånstans också lite läskigt.

I slutet av min arbetspass började en otrolig tröttnad slå mig hårt med en handboll, jag kände hur övertröttheten smög sig på och jag räknade ner timmarna och minuterna. När jag väl satte mig i bilen började jag fnissa och sjöng i en stark och hög stämma hela vägen hem, konstiga små låtar jag hittade på för stunden. Jag hade även en liten vän som följde mig hem.
Månen stor och stark vaktade mig hela vägen, när jag kom till sjön Racken speglade den sig hela vägen in till stranden.

Dagen ljuspunkt och ros går till Björn.
Jag hade precis klivit ur bilen trött och längtande efter en macka och min varma mjuka säng hör jag orden Frau Ollas skalla över den ensliga parkeringen. Björn kommer lunkandes lite salongsberusad med en öl i handen och lyckas höja mitt humör tre snäpp med värmade ord och en kram.

Varför jag inte sover just nu kan jag inte säga... 

Här sitter jag nyligen hemkommen från jobbet, från mitt 10-timmars dagpass som blev 11timmar som blev 11 1/2timme som blev 12 timmar och väntar på att min lunch/middag ska bli klar.
Jag känner mig så nyttig som äter lunch/middag eller luddag som man kan kalla det halv 12 på natten.

Idag när jag (i tjänstens vägnar) läste ett lexikon hittade jag ett nytt ord:

Jag kanske ska förklara mitt tidigare inlägg eftersom många av er därute undrar vad som egentligen hände.
Ett ord kan förklara det hela; DRAMA.
En massa strul, krångel och en timme i telefon förlängde mitt pass från 18-22 till 18-08. Vilket i sin tur ledde till en 14timmar lång arbetsdag varav två timmar sömn/vila. När jag kom hem åt jag frukost och sen orkade jag inte vara uppe längre utan gick och la mig och försökte sova lite.
Efter några timmar lyckades jag släpa mig till bilen och inhandla lite mat, så fort jag hade svängt in på parkeringen så öppnade sig himlen och försökte dränka mig när jag släpade mina fulla matkassar.
Idag är ledighetens dag.

Jag o Ylva har varit i Dalarna och haft en spelning i Leksands kyrka som visade sig gå väldigt bra, dessutom passade vi på att jobba en dag på Dalhalla där vi hamnade i lilla entrén. Det var 3300 försålda biljetter, dvs vi fick ta emot lite folk.
Men sen såg vi Tribute to Queen under en väldigt snäll himmel som inte försökte dränka oss helt.

En dag när jag kom hem till min fina lilla lägenhet gick jag till lillasysters kruka, där jag fortfarande inte har bemödad mig att ta bort hennes jordakropp, vad ser jag?
Jo, jag ser en grön liten varelse som sakta men säkert arbetar sig upp ur jorden. Grejen är den att jag har inte sått något mer i den krukan, mitt kök måste vara så välkomnande att det växer ändå.
Jag vet dock inte vad det är som växer, det är i alla fall inte ett till äppelträd, är det någon ute i rymden som kan identifiera Viola?

Min bil är ett äventyr i sig...

När jag och Sosso skulle åka in till stan i onsdags så hör vi ett skrapande ljud. Ljudet försvinner.
Efter en stund hör vi ljudet igen. Ljudet försvinner.
Ljudet återkommer starkare än någonsin och floff så har vi lämnat en del av bilen på vägen.
En mystisk del som finns utan känt användningsområde, som inte tjänar någon funktion och är utan vänner.
Var någonstans i de rostiga gömslerna på den bortglömde undersidan på min bil denna del började sitt liv är även det okänt. Snälla är det nån som har någon information om denna del så kontakta mig, jag kommer lägga in en bild längre ned i inlägget.

Nu ska vi fortsätta i samma anda, om samma samtalsämne...
Jag skulle hänga med Ylva till ICA igår kväll, hon pekar ut en mystisk svart fläck bakom min bil. Jag möts av en stank utan dess like. Vad kan då läcka bak på en bil? Den frågan ställde vi oss.
Vi öppnar bakluckan och möts av en omöjligt ännu värre odör av fasansfulla mått, som koncentrerad bensin och olja, vi tar ut en flaska olja, två flaskor olja och en bensindunk. Alla hela och rena.
Vi lyfter på reservdäcket och ser med fasa att den svarta "plasten" (eller vad man ska kalla det) som sitter där för att inte däcket ska skramla har mot alla förmodan smält. Det är en svart halvhård smörja som alltså har läckt ut ur ett hål i bagageluckan. Hur och varför detta har hänt är för mig en gåta värdig Dr House.
Jag försökte vädra ut bilen så gott jag kunde utan att riskera att nån skulle få för sig att stjäla min lilla söta rishög, färden till och från jobbet var inte helt underbar men jag har fått en ny vän, den orange Buffeln Torsten.