De senaste veckorna har jag tvingats haltat 1-3 dagar i veckan. Det känns inte direkt hoppfullt inför framtiden.
Idag vaknade jag och märkte att mina ben inte riktigt ville hänga med på det jag vill. En kombination av salsadans och en natt av kramp leder till att jag återigen haltar fram genom skolan korridorer.

Jag är precis hemkommen från konserten Brass Happening, där jag deltog i hela två låtar. Resten av programmet var väldigt bra och trots min egen lilla klöviga insats tycker jag att konserten var lyckad.
Dock blev jag nervös när klockan hade slagit sju och de 28 människorna på scenen möttes av sju stackars åskådare, men aulan fylldes på allt efter som.
Det värmer gott mitt lilla arma hjärta, trots att dagen kändes mycket lång. Tanken på ytterligare en lång dag imorgon får mig att vilja gå i ide.

Det har alltid varit så att när folk ringer mig är jag oftast påväg in i duschen, i duschen eller påväg ut ur duschen. Därför har jag fått det som vana att alltid ta med mig mobilen in i badrummet.
Problemet är att jag har svårt för att prata i telefonen i vanliga fall, men jag har också insett att jag kan absolut inte prata i telefon när jag är naken.
I de tre scenarion jag har beskrivit ovan är det ganska smart att inte vara påklädd. Därför kan man ju då dra slutsatsen att jag ofta tvingas att prata i telefon naken.

Idag när jag precis hade klivit ur duschen ringer telefonen och jag svarar besvärat och det är från en kille i skolan som ville bestämma lite tider.
För det första är jag naken och vill bara att han ska lägga på så jag kan klä på mig.
För det andra så efter jullovet och praktiken har jag mycket framgångsrikt lyckats glömma mitt schema.
Då jag är naken kan jag inte springa ut till vardagsrummet och hämta mitt schema och flasha mig själv för halva Dottevik. Så jag försöker minnas mitt schema och tvingas prata extra länge då denna person är nere i övningsrummen där mottagningen är nästan obefintlig i de bästa fallen. Till slut fann vi en tid och jag kunde lägga på och klä på mig.

Det känns lite konstigt att inleda ett samtal med: Ursäkta kan du vänta en stund, jag måste klä på mig.

Idag har min underbara Pernilla blivit mor till en underbar liten flicka. Jag kan inte bli stoltare.
När vi gick i gymnasiet förutspådde vi att Pernilla skulle bli den som först skaffade barn i vårt gäng, jag kanske var klokare då än vad jag har trott för det visades sig ju vara sant.

Idag har jag dessutom fått oväntat besök av det konstiga slaget.
Det plingar på dörren. Det står en mystisk tant i trappuppgången så jag öppnar inte. Det kan ju faktiskt vara en försäljare eller dylikt.
Det plingar på igen, mer intensivt denna gång. Så jag öppnar.
Där står det en dam och verkar ha badat i sprit och säger att nu har jag nog kommit fel. Det ska tydligen bo en man här med tunt rött hår.
Jag försöker förklara att det inte bor någon sådan man här, utan att det faktiskt är jag som bor här.
Hon fortsätter att prata om denne man som hon är övertygad om att han faktiskt bor här. Jag vänder mig om för att se en orange dammvippa som springer förbi. Då är det tydligen hennes katt som har smitit in i min lägenhet och lever rullan i mitt badrum. Så jag plockar upp katten som inte verkar ha några planer att lämna min famn för damens och förklarar igen att mannen inte bor här och önskar henne lycka till med letandet. Hon går motvilligt därifrån.
Man kan tro att jag vet bäst vem som bor i min egen lägenhet, men så är tydligen icke fallet.
Nu är det i alla fall fredag och jag ska andas ut.

Det har varit en riktigt, riktigt skum dag idag.
Jag gick upp lite extra tidigt för att göra klart min läxa till trumpetmetodiken. Jag var på skolan vid halv 9 och lektionen började 9.
Jag gick ner i övningsbunkern och satte mig vid ett oförskämt ostämt piano och efter en stund så kände jag att jag hade gjort allt jag kunde på läxan. Så jag gick med tunga och trötta steg upp till salen, den var helt tom.
På en vanlig lektion är vi fyra stycken, inklusive läraren.
Efter tio minuter börjar jag känna mig lite orolig och funderar på om jag har missat att lektioner var inställd.
Tjugo över nio kommer läraren inflåsandes.
Så mitt arr för två trumpeter och ett piano (+mig själv) skulle nu spelas på en trumpet... Yeah!

Sen har jag varit med om en väldigt speciell sak. Jag har kommit till en lektion med en läxa klar, innan jag ens har fått uppgiften. Så min ML-metodikläxa som jag ska ha klar om en vecka, hade jag klar i söndags.

På fredag så kommer en av mina kompisar att bli mamma, det känns lite jobbigt att vara tusen mil ifrån. Men jag hoppas och tror att allt kommer gå vägen.
Jag känner mig så hjälplös ibland. Det är så mycket man vill göra, men så lite man kan göra.

I går spelade jag Texas Hold'em för första gången i mitt liv. Jag måste säga att jag kickade ass.
Första omgången spelade jag cool och åkte ut först för att studera mina motspelare och avslöja deras svagheter.
Andra omgången vann jag överlägset över tre stycken (i mina ögon sett) rutinerade spelare och kammade hem storvinsten på hela 40 tändstickor. Nu har jag pensionerat mig med tanken att det är bättre att sluta på topp med värdigheten i behåll.

Annars har jag och Norlva (mitt nya smeknamn på Ylva och Nordh) varit på besök i en enorm leksaksaffär.
Jag hävdar att så stora leksaksaffärer fanns inte på min tid, i alla fall inte i Leksand på 90-talet.
Det fanns flera tusen olika leksaker med tusen olika knappar med lockande etiketter som det står "Try me" på.

Jag som fortfarande än idag får lite små-ångest när man trycker på en sån knapp och ett tjutande ljud ekar genom hela leksaksbutiken kände mig lite obekväm.
Jag blev till slut övertalad att trycka på en av leksakerna, det var som om någon hade öppnat Pandoras ask. Nordh sprang glatt omkring omringad av brandbilar och skumgummisvärd.
Rätt som det var hade han satt igång en symfoni av olika leksaksljud och lämnat mig ensam och generad.
Det var som att resa bakåt i tiden.

Tänk vad lite skrikigt färgad plast kan muntra upp.

Jag har egentligen inte så mycket att berätta. Jag har skadat mig på två olika sätt idag, med oväntade resultat.

Jag har försökt hålla mig koncentrerad en hel kulturlektion genom att göra mig själv en tjänst för framtiden och antecknat flitigt. Det blev 3 dubbelsidiga ark med små nästan oförståeliga krumelurer.
Sen har jag haft första trumpetlektionen för året, skämt ut mig på diverse sätt och helt totalt ställt om min dygnrytm.

Så nu sitter jag här ensam i min fina men stökiga lägenhet och sippar på koncentrerad limejuice och undrar vad som väntar mig i morgon.

jag tänkte avsluta med en egobild och frågan - när kommer solen tillbaka?

 

 

 

 

Titta på filmen och berätta om ditt bästa minne med min älskling  =)

Hejsan alla igen. Nu är jag fullt igång med min praktik i Falun och det är faktiskt fantastiskt roligt. Jag har hamnat på en superbra skola med engagerade elever och lärare. Till och med högstadieungdomarna är helt underbart mjuka och goa.
För några dagar sen var jag med 5:orna på en musiklektion där de skulle få dansa lite.
Det hela började med att vi kollade på ett youtubeklipp med klassen som visade Michael Jackson som uppträdde. Det slutade med att jag och två små killar framförde en dans inför hela klassen.
Jag har alltså juckat inför en hel femteklass, jag måste säga med facit i hand att det känns lite konstigt...

Sen har jag insett vilka astronomiska mängder kaffe ett lärarrum förbrukar på en dag.
Jag citerar: "Du kommer aldrig att kunna bli en bra musiklärare om du inte lär dig dricka kaffe. Det är liksom det vi gör."

Just nu sitter jag på pappas jobb och väntar på att få åka hem. Det känns fruktansvärt skönt att slippa gå upp 5 imorgon. Men ingen rast och ingen vila, bland annat väntar en spelning i Leksands kyrka denna helg.

Jag har hittat och läst flera listor som har sammanfattat det gångna året och jag har en liten fundering...
Vart har jag varit?
Jag hänger ju inte alls med! Man kanske ska prenumerera på en tidning snart, så kan man i alla fall låtsas att man hänger med.

Julen -09's första julbord intogs i Arvika, närmare bestämt Dottevik, närmare bestämt hos Sosso o Fredrik.
Men innan dess var det dags för Ingesunds Julkonsert där Ingesounders hade två låtar med i programmet.
Sen med darrande och trötta steg blev det julbord och även omsvidning till mitt alias. På skolan efteråt var det nämligen julmaskerad där många fina och konstiga utklädnader trängdes på dansgolvet.

Sen kom även julavslutningen och gick, vi gästades av själva Karl-Bertil Jonsson. Efter avslutningen blev det ju självklart lite julbord och ett helt underbart spex, när jag sedan sent på natta skulle gå till min bil och köra hem fick jag höra detta : -Ska du köra hem? Är du helt nykter? Jag som har gått och trott att du har varit full! Nu blir jag besviken...

Efter fem julbord, tre julfiranden, två skumpiga långa bilfärder och en julkonsert senare är äntligen denna styggelse som är julen över och jag kan äntligen glädjas över och inneha sinnesro.

Denna vecka startade rejält med dans i 3 och en halv timme. Inte vilken dans som helst utan folkdans.
Mor och Far är ni inte stolta över mig?

Vi hann med bakmes (en form av polska) och schottis.
Många osäkra svettiga händer hann man krama under den tiden, jag tycker att det är otroligt roligt att observera sin klass under en sån här situation. Man får en helt ny bild.
Vilka som leder när de ska följa och vilka som bara är döda fiskar.
Det vore intressant att dansa med sig själv. Kanske är jag en död fisk, eller en dominant ragata?

Det som snurrar i mitt huvud är massa konstiga ord som borde placeras in på bra ställen i min hemtenta.
Hur sjutton ska man kunna både ha en åsikt och kunna formulera den åsikten om saker man inte orkar engagera sig i? Jag orkar inte ha smarta tankar om hur levnadsförhållandena var för musikerna under barocken jämfört med under romantiken. Jag orkar inte skriva saker om sonatsatsformen i 2 A4-sidor.

Julen och allt som följer med det närmar sig med stormsteg och inget julpynt pryder min lägenhet. Det känns onödigt att gå hela långa vägen ner till förrådet och hämta julsakerna för en vecka av en aning högre elräkning.
Jag tycker min lägenhet ser bättre ut utan julpynt, de passar bättre hos andra.

Ps. jag drömde att Enya hade släppt en julskiva inatt... Föreställ er en Enyaversion av White Christmas.

Att tvätta i allas vårt kära Dottevik är alltid lika spännande, man vet aldrig vad som kommer hända...

För det första är majoriteten av tvättmaskinerna tillverkade innan jag ens föddes och det finns en bra tvättmaskin i vår tvättstuga,som jag skulle tippa på är gjord detta millennium, som faktiskt centrifugerar.
För de gånger när man drar nitlotten och får de andra maskinerna finns det en superb torktumlare anno 1800-talet, låt mig repetera en torktumlare som man får samsas som.
Giriga människor älskar att ockupera denna torktumlare för att torka deras 2-par strumpor i flera omgångar.
Torkskåpen finns ju då också tillgängliga, nu står det dessutom ett bra torkskåp där, men det är ju såklart inte installerat än. Jag hade turen att tvätta själv idag, så jag slipper torka allting i lägenheten.

Om man har riktig otur kan man råka ut för tvättskräcken, detta är en man i Dottevik som underhåller sig själv med att tvätta så ofta han kan och bli så förbannad så ofta han kan. Hans vrede har nu lett till att dörren in till tvättstugan som tidigare bara har kunnat öppnas av de som har haft tvättid nu är borttagen.
Andra incidenter som har inträffat är maskinkrångel, tvättmaskiner som inte går att öppna eller maskiner som inte tömmer ut vattnet alls, vilket resulterar i väldigt blöt tvätt och en irriterad Cissi.

Idag mitt under mastodonttvättningen blev det dessutom strömavbrott. Otroligt underhållande.
Snart ska jag visslade skutta ner till tvättstugan igen.

 

Nu när jag ändå har kommit igång kan jag lika gärna slänga iväg ett till inlägg. Jag har fått kort hemifrån på 5 små underbara varelser jag längtar efter att träffa. De kommer ju vara vuxna innan jag hinner hem.
Det känns som om den här veckan bara springer iväg från mig och terminsredovisningen bara kommer närmare och närmare, det är skönt att jag har lite stöd hos min fina pianist. Det gör mycket att se ett par snälla välkända ögon när man står där på granskning. Då kan jag låtsas att vi bara spelar en helt vanlig söndagsblues.

 

Storbandskonserten med Nisse Landgren var rolig men krävande, när jag väl kom hem efter en hel helg med rep var precis alla mina krafter slut. Men han var otroligt trevlig och duktig. Det känns som ett privilegium att få ha varit med om den konserten.
Nu funderar jag på om jag ska göra nåt nyttigt, kanske kulturtentan...

Idag har varit en sån där riktigt värdelös dag. Jag har inte fått nått vettigt gjort förutom en mycket blöt och trevlig promenad.
Nu sitter jag och kollar på slutet av Love Acually. Ni som känner mig vet att jag har fruktansvärt svårt för romantiska filmer.
Denna är faktiskt en som jag tål, problemet är att jag är så himla blödig. Det slutar alltid med att jag sitter och småsnyftar för mig själv.

En annan sak som jag har tänkt på, vad heter Mr. Bean i förnamn? Får man veta det?

 

 

Är det någon som kan lista ut vad det är på bilderna? Första rätta svaret ger dig egentligen ingenting förutom ett grattis från mig.

 

 

 

 

I lördags var det Oktoberfest på skolan, en mycket trevlig tillställning. Skolan bubblade av tysk ompa ompa och översvämmades av hängslen och snörliv. Jag lyckades både improvisera ihop en outfit och glömma bort att ta kort på den. Men nån bild dyker säkert upp snart.
Ovan ligger en film från festen som jag skickligt filmade med min mobil, titta och njut!

 

Jag hade en helt underbar lördag då jag drog nytta av min födelsedagspresent från spaniengänget.
Den delen av min present innehöll: en heldag med gott sällskap, middag och bio.
Så vi var på dagen i Karlstad där jag fick min dos av stadsljud och människor sen blev det bio i Arvika Inglourious Basterds. En intressant film på många sätt och när jag skriver intressant menar jag inte tråkig, utan jag menar bra.
Tack så mycket älsklingar! En av de bästa presenterna!

Söndag däremot var inte en bra dag. Jag vaknar på morgonen med monstermigrän som höll i sig ett tag trots mina tappra försök att vifta bort den. På kvällen när jag började kunna prata i meningar och umgås med folk märkte jag att jag inte längre kunde skratta utan att en liten fickkniv stack mig i pannan. Oj va förlamad jag kände mig.

Veckorna går så himla snabbt, det känns som om jag knappt hinner fatta att det är måndag innan det är måndag igen. Kan man inte bara sakta ner tiden lite?

En ny vecka och jag skulle nog säga att det officiellt är höst nu.
Ibland är jag pepp och ibland vill jag bara krypa ner och gömma mig i nåns famn.
Höstlovet har aldrig varit så välkomnande nära, lite slapptid och batteriladdning skulle sitta fint.
Hur som helst jag har en superbra trumpetlärare och ett roligt stycke att arbeta med, jag går nästan alltid ifrån våra lektioner 50% gladare än vad jag var när jag gick dit. Sen har jag ett annat projekt som jag ser fram emot att se färdigställt.

Jag ska försöka att inte missa hösten i år, vara mer medveten och försöka hitta de där stunderna av höstmys och underbara färger.
Nu ska jag ta mig en kopp te och gosa ner mig i soffan.