follow the dot

Höst och vackra färger från Ingesunds övningsrum...


coincidence makes sense

Nää...
Snart ger jag upp på mig själv.
Snart utnämner jag mig själv till ett hopplöst fall.
Idag har jag fastnat tyyyysen gånger med min tröja i mina skåpluckor. Det är ju alltid dom gångerna som man fortsätter gå målinriktat och antingen så gör man sig illa eller tar sönder någonting.

Men om jag ska sluta på ett positivt sätt så kan jag ju alltid säga att jag är glad över att de människor jag har i mitt liv. Det är skönt att ni står ut med mina söndriga tröjor, även när inte jag gör det.

Helt appropå ingenting så har jag hittat en väldigt rolig/onödig sida som får mig att fundera...
http://www.catsthatlooklikehitler.com/cgi-bin/seigmiaow.pl
Vem sitter och gör sånt här? Vem hänger på sådana här sidor?
Vilka är egentligen personerna bakom och vad vill dom oss?

you don't have to speak

Idag har jag tagit det väldigt lugnt. Något som jag kände var både nödvändigt och förtjänat.
De lektionerna som jag ska ha på måndagar har inte kommit igång än så jag har hunnit med både att göra lite läxor, sticka och badat.
Jag har dessutom hamnat i ett väldigt konstigt mode.
Jag har aldrig tidigare velat bo i en låt, men nu är viljan stark.
Den går i konstant repeat och det gör det väldigt svårt att t.ex. skriva en svängig barnlåt eller att minnas att ett durkslag inte är en vattenflaska.
Man kanske ska gå och lägga sig och hoppas att man vaknar upp med en klarhet utan dess like...
Man kan ju alltid leva på hoppet om morgondagen. 

23:23

Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar mina vänner.

Jag har blivit uppvaktad hela dagen av nära och kära, jag har haft två stycken awesome kalas och fått världens bästa födelsedagspresenter.
Kvällen avslutades med ett underbart McDonalds-besök och en störd déjà vu-upplevelse. När jag kommer hem efter min första dag som 23åring möts jag av klockslaget 23:23 på min klockradio.

Just nu är jag positiv, full av kärlek och jag tror att 23 nog är en bra ålder.