Julen -09's första julbord intogs i Arvika, närmare bestämt Dottevik, närmare bestämt hos Sosso o Fredrik.
Men innan dess var det dags för Ingesunds Julkonsert där Ingesounders hade två låtar med i programmet.
Sen med darrande och trötta steg blev det julbord och även omsvidning till mitt alias. På skolan efteråt var det nämligen julmaskerad där många fina och konstiga utklädnader trängdes på dansgolvet.

Sen kom även julavslutningen och gick, vi gästades av själva Karl-Bertil Jonsson. Efter avslutningen blev det ju självklart lite julbord och ett helt underbart spex, när jag sedan sent på natta skulle gå till min bil och köra hem fick jag höra detta : -Ska du köra hem? Är du helt nykter? Jag som har gått och trott att du har varit full! Nu blir jag besviken...

Efter fem julbord, tre julfiranden, två skumpiga långa bilfärder och en julkonsert senare är äntligen denna styggelse som är julen över och jag kan äntligen glädjas över och inneha sinnesro.

Jag är på en inrättning/fängelse/militärskola där all form av glädje är förbjuden. På detta ställe bor man två och två i pyttesmå rum/celler.
Eftersom allt med socker i är förbjudet råder det en stor smuggelhandel som drivs av de äldre boendena.
Vi tränade och tog hand om geparder på dagarna, detta var våran ljuspunkt i vardagen. Anledningen till att glädje var förbjudet var att om vi visade starka känslor så skulle detta kunna påverka geparderna och lämna avtryck i deras själar. Det fanns dock en som inofficiellt var allas favorit. Den äldsta geparden, god, vis och full av kärlek. Lite som Yoda i gepardform.

Vi är på Tällbergs skola, jag står ovanför och kollar ner på den underbara utsikten tillsammans med min favorit. Men nånting oväntat händer, det blir vinter på 1min och jag kollar ner på ishockeyrinken där står de onda som är påväg att släppa ut ondskan (i form av en leopard) i världen. Om de lyckas kommer det av vara evig vinter, mörker och den enda känslan är hopplöshet. Enbart närvaron av den outsläppta leoparden orsakar att människorna runt rinken hamnar i trans.
Jag möter min favorit gepards ögon och inser att de enda som kan rädda situationen är hennes själ. Hon offrar sig trots vilda protester och vi förvarar hennes själ i en trädgårdsslang på en vinda, och resterna i en dammsugare.
Vi smyger oss ner mot hockeyrinken men tunga steg.
Min kamrat har vänt på dammsugaren så att den blåser, han blåser på de som befinner sig utanför rinken. Själen kommer ut som ett blå/lila glitter som lägger sig på personen och befriar den från leopardens grepp.
När alla utanför är normala stormar vi in med trädgårdsslangen i högsta hugg.
Nu ska leoparden dö.

Hur kommer det sig att jag alltid drömmer drömmar med manus som skulle kunna vara från dåliga äventyrsfilmer? Det finns ju inte nånting djupt direkt att läsa ur drömmen.

Denna vecka startade rejält med dans i 3 och en halv timme. Inte vilken dans som helst utan folkdans.
Mor och Far är ni inte stolta över mig?

Vi hann med bakmes (en form av polska) och schottis.
Många osäkra svettiga händer hann man krama under den tiden, jag tycker att det är otroligt roligt att observera sin klass under en sån här situation. Man får en helt ny bild.
Vilka som leder när de ska följa och vilka som bara är döda fiskar.
Det vore intressant att dansa med sig själv. Kanske är jag en död fisk, eller en dominant ragata?

Det som snurrar i mitt huvud är massa konstiga ord som borde placeras in på bra ställen i min hemtenta.
Hur sjutton ska man kunna både ha en åsikt och kunna formulera den åsikten om saker man inte orkar engagera sig i? Jag orkar inte ha smarta tankar om hur levnadsförhållandena var för musikerna under barocken jämfört med under romantiken. Jag orkar inte skriva saker om sonatsatsformen i 2 A4-sidor.

Julen och allt som följer med det närmar sig med stormsteg och inget julpynt pryder min lägenhet. Det känns onödigt att gå hela långa vägen ner till förrådet och hämta julsakerna för en vecka av en aning högre elräkning.
Jag tycker min lägenhet ser bättre ut utan julpynt, de passar bättre hos andra.

Ps. jag drömde att Enya hade släppt en julskiva inatt... Föreställ er en Enyaversion av White Christmas.

Att tvätta i allas vårt kära Dottevik är alltid lika spännande, man vet aldrig vad som kommer hända...

För det första är majoriteten av tvättmaskinerna tillverkade innan jag ens föddes och det finns en bra tvättmaskin i vår tvättstuga,som jag skulle tippa på är gjord detta millennium, som faktiskt centrifugerar.
För de gånger när man drar nitlotten och får de andra maskinerna finns det en superb torktumlare anno 1800-talet, låt mig repetera en torktumlare som man får samsas som.
Giriga människor älskar att ockupera denna torktumlare för att torka deras 2-par strumpor i flera omgångar.
Torkskåpen finns ju då också tillgängliga, nu står det dessutom ett bra torkskåp där, men det är ju såklart inte installerat än. Jag hade turen att tvätta själv idag, så jag slipper torka allting i lägenheten.

Om man har riktig otur kan man råka ut för tvättskräcken, detta är en man i Dottevik som underhåller sig själv med att tvätta så ofta han kan och bli så förbannad så ofta han kan. Hans vrede har nu lett till att dörren in till tvättstugan som tidigare bara har kunnat öppnas av de som har haft tvättid nu är borttagen.
Andra incidenter som har inträffat är maskinkrångel, tvättmaskiner som inte går att öppna eller maskiner som inte tömmer ut vattnet alls, vilket resulterar i väldigt blöt tvätt och en irriterad Cissi.

Idag mitt under mastodonttvättningen blev det dessutom strömavbrott. Otroligt underhållande.
Snart ska jag visslade skutta ner till tvättstugan igen.

 

Nu när jag ändå har kommit igång kan jag lika gärna slänga iväg ett till inlägg. Jag har fått kort hemifrån på 5 små underbara varelser jag längtar efter att träffa. De kommer ju vara vuxna innan jag hinner hem.
Det känns som om den här veckan bara springer iväg från mig och terminsredovisningen bara kommer närmare och närmare, det är skönt att jag har lite stöd hos min fina pianist. Det gör mycket att se ett par snälla välkända ögon när man står där på granskning. Då kan jag låtsas att vi bara spelar en helt vanlig söndagsblues.

 

Storbandskonserten med Nisse Landgren var rolig men krävande, när jag väl kom hem efter en hel helg med rep var precis alla mina krafter slut. Men han var otroligt trevlig och duktig. Det känns som ett privilegium att få ha varit med om den konserten.
Nu funderar jag på om jag ska göra nåt nyttigt, kanske kulturtentan...