De senaste veckorna har jag tvingats haltat 1-3 dagar i veckan. Det känns inte direkt hoppfullt inför framtiden.
Idag vaknade jag och märkte att mina ben inte riktigt ville hänga med på det jag vill. En kombination av salsadans och en natt av kramp leder till att jag återigen haltar fram genom skolan korridorer.

Jag är precis hemkommen från konserten Brass Happening, där jag deltog i hela två låtar. Resten av programmet var väldigt bra och trots min egen lilla klöviga insats tycker jag att konserten var lyckad.
Dock blev jag nervös när klockan hade slagit sju och de 28 människorna på scenen möttes av sju stackars åskådare, men aulan fylldes på allt efter som.
Det värmer gott mitt lilla arma hjärta, trots att dagen kändes mycket lång. Tanken på ytterligare en lång dag imorgon får mig att vilja gå i ide.

Det har alltid varit så att när folk ringer mig är jag oftast påväg in i duschen, i duschen eller påväg ut ur duschen. Därför har jag fått det som vana att alltid ta med mig mobilen in i badrummet.
Problemet är att jag har svårt för att prata i telefonen i vanliga fall, men jag har också insett att jag kan absolut inte prata i telefon när jag är naken.
I de tre scenarion jag har beskrivit ovan är det ganska smart att inte vara påklädd. Därför kan man ju då dra slutsatsen att jag ofta tvingas att prata i telefon naken.

Idag när jag precis hade klivit ur duschen ringer telefonen och jag svarar besvärat och det är från en kille i skolan som ville bestämma lite tider.
För det första är jag naken och vill bara att han ska lägga på så jag kan klä på mig.
För det andra så efter jullovet och praktiken har jag mycket framgångsrikt lyckats glömma mitt schema.
Då jag är naken kan jag inte springa ut till vardagsrummet och hämta mitt schema och flasha mig själv för halva Dottevik. Så jag försöker minnas mitt schema och tvingas prata extra länge då denna person är nere i övningsrummen där mottagningen är nästan obefintlig i de bästa fallen. Till slut fann vi en tid och jag kunde lägga på och klä på mig.

Det känns lite konstigt att inleda ett samtal med: Ursäkta kan du vänta en stund, jag måste klä på mig.

Idag har min underbara Pernilla blivit mor till en underbar liten flicka. Jag kan inte bli stoltare.
När vi gick i gymnasiet förutspådde vi att Pernilla skulle bli den som först skaffade barn i vårt gäng, jag kanske var klokare då än vad jag har trott för det visades sig ju vara sant.

Idag har jag dessutom fått oväntat besök av det konstiga slaget.
Det plingar på dörren. Det står en mystisk tant i trappuppgången så jag öppnar inte. Det kan ju faktiskt vara en försäljare eller dylikt.
Det plingar på igen, mer intensivt denna gång. Så jag öppnar.
Där står det en dam och verkar ha badat i sprit och säger att nu har jag nog kommit fel. Det ska tydligen bo en man här med tunt rött hår.
Jag försöker förklara att det inte bor någon sådan man här, utan att det faktiskt är jag som bor här.
Hon fortsätter att prata om denne man som hon är övertygad om att han faktiskt bor här. Jag vänder mig om för att se en orange dammvippa som springer förbi. Då är det tydligen hennes katt som har smitit in i min lägenhet och lever rullan i mitt badrum. Så jag plockar upp katten som inte verkar ha några planer att lämna min famn för damens och förklarar igen att mannen inte bor här och önskar henne lycka till med letandet. Hon går motvilligt därifrån.
Man kan tro att jag vet bäst vem som bor i min egen lägenhet, men så är tydligen icke fallet.
Nu är det i alla fall fredag och jag ska andas ut.

Det har varit en riktigt, riktigt skum dag idag.
Jag gick upp lite extra tidigt för att göra klart min läxa till trumpetmetodiken. Jag var på skolan vid halv 9 och lektionen började 9.
Jag gick ner i övningsbunkern och satte mig vid ett oförskämt ostämt piano och efter en stund så kände jag att jag hade gjort allt jag kunde på läxan. Så jag gick med tunga och trötta steg upp till salen, den var helt tom.
På en vanlig lektion är vi fyra stycken, inklusive läraren.
Efter tio minuter börjar jag känna mig lite orolig och funderar på om jag har missat att lektioner var inställd.
Tjugo över nio kommer läraren inflåsandes.
Så mitt arr för två trumpeter och ett piano (+mig själv) skulle nu spelas på en trumpet... Yeah!

Sen har jag varit med om en väldigt speciell sak. Jag har kommit till en lektion med en läxa klar, innan jag ens har fått uppgiften. Så min ML-metodikläxa som jag ska ha klar om en vecka, hade jag klar i söndags.

På fredag så kommer en av mina kompisar att bli mamma, det känns lite jobbigt att vara tusen mil ifrån. Men jag hoppas och tror att allt kommer gå vägen.
Jag känner mig så hjälplös ibland. Det är så mycket man vill göra, men så lite man kan göra.

I går spelade jag Texas Hold'em för första gången i mitt liv. Jag måste säga att jag kickade ass.
Första omgången spelade jag cool och åkte ut först för att studera mina motspelare och avslöja deras svagheter.
Andra omgången vann jag överlägset över tre stycken (i mina ögon sett) rutinerade spelare och kammade hem storvinsten på hela 40 tändstickor. Nu har jag pensionerat mig med tanken att det är bättre att sluta på topp med värdigheten i behåll.

Annars har jag och Norlva (mitt nya smeknamn på Ylva och Nordh) varit på besök i en enorm leksaksaffär.
Jag hävdar att så stora leksaksaffärer fanns inte på min tid, i alla fall inte i Leksand på 90-talet.
Det fanns flera tusen olika leksaker med tusen olika knappar med lockande etiketter som det står "Try me" på.

Jag som fortfarande än idag får lite små-ångest när man trycker på en sån knapp och ett tjutande ljud ekar genom hela leksaksbutiken kände mig lite obekväm.
Jag blev till slut övertalad att trycka på en av leksakerna, det var som om någon hade öppnat Pandoras ask. Nordh sprang glatt omkring omringad av brandbilar och skumgummisvärd.
Rätt som det var hade han satt igång en symfoni av olika leksaksljud och lämnat mig ensam och generad.
Det var som att resa bakåt i tiden.

Tänk vad lite skrikigt färgad plast kan muntra upp.

Jag har egentligen inte så mycket att berätta. Jag har skadat mig på två olika sätt idag, med oväntade resultat.

Jag har försökt hålla mig koncentrerad en hel kulturlektion genom att göra mig själv en tjänst för framtiden och antecknat flitigt. Det blev 3 dubbelsidiga ark med små nästan oförståeliga krumelurer.
Sen har jag haft första trumpetlektionen för året, skämt ut mig på diverse sätt och helt totalt ställt om min dygnrytm.

Så nu sitter jag här ensam i min fina men stökiga lägenhet och sippar på koncentrerad limejuice och undrar vad som väntar mig i morgon.

jag tänkte avsluta med en egobild och frågan - när kommer solen tillbaka?

 

 

 

 

Titta på filmen och berätta om ditt bästa minne med min älskling  =)