De senaste veckorna har jag tvingats haltat 1-3 dagar i veckan. Det känns inte direkt hoppfullt inför framtiden.
Idag vaknade jag och märkte att mina ben inte riktigt ville hänga med på det jag vill. En kombination av salsadans och en natt av kramp leder till att jag återigen haltar fram genom skolan korridorer.

Jag är precis hemkommen från konserten Brass Happening, där jag deltog i hela två låtar. Resten av programmet var väldigt bra och trots min egen lilla klöviga insats tycker jag att konserten var lyckad.
Dock blev jag nervös när klockan hade slagit sju och de 28 människorna på scenen möttes av sju stackars åskådare, men aulan fylldes på allt efter som.
Det värmer gott mitt lilla arma hjärta, trots att dagen kändes mycket lång. Tanken på ytterligare en lång dag imorgon får mig att vilja gå i ide.