Idag har jag dansat och försökt hålla mitt Carola-leende, trots att mina bara fötter mot golvet orsakade ett mindre gräl mellan mina knän och höfter. Jag tror inte att det är tänkt så att man ska gå sönder vid 22års ålder, men jag kan ha fel.
Det var en riktigt rolig lektion, hoppsa-fri till och med. Vi gjorde ett otroligt vackert showdansnummer.

Dagen citat och rubrik kommer ovanligt nog från mig själv. Den otroligt vackra rad kom jag på när vi hade gitarrprik och barré-ackord var på tapeten.
Om man har rätt teknik är det säkert löjligt lätt att flytta en ko med pekfingret, men har man inte det är det rackarns tungt.
Jag känner att min val av ord gör mig medveten att jag förmodligen är starkt inspirerad av någon. Någon med många ko-historier.

Sen har jag lekt med en otroligt söt analog synth från 1974 som hette the Kitten. Det är så otroligt charmigt med alla dessa knappar, rattar och spakar. Det blir mer mänskligt på något sätt, det faktum att den stämmer om sig när den blir varm gör mig härligt mjuk i själen.

Scenen är en folkhögskola på ett enormt kryssningsbåt.
The bad guy är rektorn som är Peter Harrysson.
Jag och mina två medhjälpare Jessica Alba och Kelly Rowland ska försöka störta Peter Harrysson för han är elak och förtrycker de stackars studenterna. Han har även dödat elever som tidigare har stått i hans väg.
Eleverna på skolan är blandade folk från Rytmus, Geijerskolan och Birka.

Under ett uppdrag åker vi fast och Peter Harrysson binder fast oss i fören, den del som är under vatten. Jag lyckas ta mig lös och försöker hjälpa loss de andra, men de är så korkade att de inte fattar hur man ska göra för att ta sig loss. Våran luft håller på att ta slut, Kelly Rowland kommer på att hon har en kniv i handen. Jag fick övertydligt demonstrera hur man skulle göra för att skära av repen. Vi kommer loss och simmar upp till ytan.

Vi smyger runt på skeppet för att hitta dess svagheter och samla ihop folk som kan hjälpa oss, men alla är så rädda. Det finns ingen som vågar stå upp emot rektorn.
Jag hamnar i en replokal där Markus Eklund (min gamla ensemblelärare) håller på att undervisa, hans huvud är 3ggr större än vad det är normalt. Jag sätter mig på den tomma trumpallen för att kunna prata med gruppen. Markus säger - Ja, bra. Då har vi en trummis, då kör vi. 3, 4.
Jag springer ut ur lokalen och in i Peter Harrysson.
Sen vaknade jag.

Det har varit mycket föregående veckan, men även denna slank förbi. Många glädjestunder och rädda stunder.
Jag klarade i alla fall första storbandsrepet. Men jag kan säga att när noterna låg där på notställen var det som en primal instinkt kopplades på, hela min kropp skrek att jag skulle fly, springa så fort som benen orkade. Tack och lov mattades den känslan av mycket mycket snabbare än vad den skulle ha gjort för tre år sen. Det är ju alltid positivt.
Sen har det varit kräftskiva här med två gamla geijrare som hedersgäster, Thom och Carro.
Det var väldigt roligt att träffa de igen, det blir alltid för sällan.
Men dessa dagar med sena nätter och obeskrivligt varma kuddar och kalla täcken har lämnat sitt avtryck. Jag är trött. Alltför trött för att ha en dag med hoppsa-steg att se fram emot.
Men inatt ska jag sova gott, då kanske jag ser på dagen med nya ögon. Carola-glad var det ju.

PS. En av mina gamla lärare har gjort mig otroligt glad, det är så underbart när lärare bryr sig även efter att man har slutat på skolan. DS.

Jag tycker att det borde finnas mer ord, eller kanske fler lättillgängliga ord.
Mer beskrivande ord.
Så man slipper kompromissa till den grad att meningen med orden mattas av.

Om man har tur finns det folk därute som kan tolka orden och förstå den rätta innebörden.
Ett ord kan förändra, förstöra, förgylla, påbörja eller avsluta ditt liv.
Ett ord kan både få dig att förstå och att undra.
Ett ord är allt som behövs.

Ändå finns det för få, eller är det så att i mängden av ord och bokstäver göms det ordet vi söker?
Bortglömt och sällan använt.

Jag och mina ord är inte vänner.
Hur försonas man med sina ord?

Jag och bilen har överlevt turen Arvika-Skoghall-Centralsjukhuset-Bergvik-Arvika. Det känns som om jag håller på att bli stammis på Aktiv ortopedteknik, uschbusch.

Butiken var idag fylld med en massa sura, griniga tanter som ansåg att de hade rätt och var så pass viktiga att de kunde gå före alla i kön som de ville.
Expediten fick en rejäl utskällning och jag fick en blick som jag blev förvånad över att den inte dödade mig.
Det känns som att när åldern stiger säger det sunda förnuftet Hej då.
Det gäller då såklart inte alla, jag har träffat många fler underbara tanter än griniga, men butiken verkar vara förbudets Griniga Tanter's samlingslokal.

Nu har jag iaf ett par sprillans nya inlägg och ett par fula men praktiska skor.
Varför måste alla skor som passar mig se ut som tegelstenar? Kan dom inte variera modellerna lite? Inte bara tegelstenar i 70+-modeller...
Om man ska klaga ännu mer skulle jag kunna säga att jag fortfarande har ont i mitt knä, men det ska jag inte säga. Man kanske skulle testa och vara lite optimistisk och så där härligt Carola-glad?

Det är ofta jag blir filosofisk och tyvärr måste jag erkänna att det går ut över er, kära bloggläsare.
Jag är lättfascinerad, blödig och pratglad.
Nånting som jag ofta och osammanhängande funderar på är hur välkoordinerad världen är. Det har hänt många gånger under den här sommaren som fåglar har kvittrat med i musiken jag har lyssnat på, helt i rätt tonart och tajta som ett snor. Det är sjukt hur snygga licks de små livet kan frambringa.

I förrgår på min kära dotteviksparkering så smällde jag igen min bildörr och märkte att i exakt samma stund var det en annan som också smällde igen sin dörr.
(Det får mig osökt att tänka på en scen ur Dancer in the dark, nu som har sett filmen kan nog ana vilken scen jag tänker på. Väldigt bra film förövrigt.)
Detta är bara några få exempel vad man kan uppleva i en värld som delas av organiska och mekaniska själar.
Det kanske är det rosa ljuset utanför som är ansvarig för mitt sinnestillstånd, det är det ingen som vet.

Jag har precis kommit hem från en konsert med Scaramanga i puben. Hojojoj.

Allting började med att jag var helt slut efter en dag fylld med tvätt o städ, inflyttningsfika väntade på mig hos Agnes i stan. Jag tänkte att om jag åker dit kommer jag vara sur och trött, dvs inte det optimala sinnestillståndet för socialt umgänge. Så jag stannade hemma. Scaramanga skulle spela i puben kl8 (det var vad jag trodde).
Så istället för att bege sig in till skolan inhyste jag en mycket trött Marie. Efter en stund så fick jag ett sms med en begäran att jag skulle komma till puben och leka, bandet skulle tydligen äntra scenen kl10. Så jag begav mig till skolan och lämnade Marie till drömmarnas värld.

Vilket konsert, ös både på dansgolvet och scenen. Vilket band, vilka hits och vilken bastu det blev inne i puben. Även slicklicket letade sig in, vilket kändes tryggt.
Det blir ju alltid extra roligt när man känner de som spelar, denna gång var det Jesper och Christer som fick bli föremålen för vår dyrkan.
Det enda som skulle kunna dra ner betyget var avsaknaden av de vackraste instrumenten, trumpet och trombon.

Ska, vilken underbar uppfinning. Det är skönt att ibland lyssna på musik som helt genom är glädjefull och okomplicerad. Too much will kill you, but the right amount will revive your spirit.
Detta ordspråk gäller då även för bieffekten, dansen. Nu har jag lite ont i mitt knä, men kommer nog att släppa imorrn.
Under de perioder då jag förbrukade mest av denna genre kom jag fram till att ska är värdelöst att promenera till, får man in ett slag är man fast. Vilket resulterar i att man måste ta jättemånga pyttesteg, otroligt uttröttande i längden, dessutom ser man rätt så lustig ut.
Nu ska jag försöka varva ned och så småningom välkomna min säng.

Nu har jag drömt igen.
Jag drömde att alla trumpetare på skolan var på turné, vi var tydligen ett teatersällskap.
Vi agerade, dansade, slukade eld, jonglerade med katter och kastade knivar.
Föreställningen ägde rum i Plintsbergs bystuga, men ingen publik kom.
Det visade sig att tåget med all publik som skulle anlända till Tällbergs järnvägstation var försenat, så vi gick ned till stationens nedervåning som nu fanns. Väl därnere ser jag att golvet är bara plankor satta i kryssmönster med stora hål.
Jag fastnar med foten i ett av hålen och sjunker långsamt neråt och försöker desperat få kontakt med resten av gänget. Jag sjunker mer och mer nedåt, nu sitter jag fast från midjan och ner. Men då kommer jag på att jag faktiskt är i second hand-sektionen av bystugan och kollar på en jättefin handväska, så jag bestämmer mig för att köpa den.

Idag lyckades jag pallra mig till Arvikas mittpunkt, dvs Ica Palmviken. När jag närmar mig ingången ser jag två pojkar i 12års-åldern som kollar lite konstigt på mig, när de går förbi spyr den ena pojken och missar precis min sko. Påväg från mig fnissar de.
Har jag missat något? Är det en ny cool grej, att fejkspy på folk?

 

 

Jag har precis avslutat ett telefonsamtal med Lina, vi har nu varit bästisar i 12 år.
Ni som känner mig vet att jag är otroligt dålig på att prata i telefon, jag vet inte om det beror på att man inte ser personens mun och ögon eller att personen inte kan se mina fantastiskt vackra gester, men jag har svårt att prata längre än 10min.
Det finns såklart undantag, nu kan jag stolt säga att jag har pratat in i den lilla lådan i 2½ timme.
Det är otroligt hur mycket man kan klargöra på så kort tid.

En sån underlig dag...
Jag går med bestämda och nervösa steg mot Rytmik-salen för att ha årets första danslektion. Efter en stunds babbel och genomgång sätts då musiken igång.
Jag möts av en chockvåg med den irriterande lilla låten som Nordh älskade att spela vid alla tillfällen som de hade på sin uppvärmning.
Första ordet som lämnar Marias mun är Hoppsasteg.
Jag har gjort hoppsasteg och hoppsasteg och hoppsasteg, jag spyr redan på dessa hoppsasteg.

Sen har jag haft lite gitarr-och pianoprik eller rättare sagt gitarr-och synthprik. Vi lyckades spela denna.

Början av denna vecka har varit så bra, det var länge sen jag kände mig så bra i form.
Det gick lätt och spela och jag hade fått ett roligt stycke av Kjell-Erik, plus så har jag lånat ett flygelhorn från skolan. Det är som att spela i grädde, men det var också början på slutet.
Mer övning än vad man är van vid och dessutom ett instrument som man inte är van vid är inte någon bra kombination. Jag är slut i läpparna igen, nu låter jag som en anka.
Man skulle ju kunna tro att jag skulle lära mig av mina misstag, men så är tydligen inte fallet.
Det ska nog ordna sig till slut, jag får försöka att ta det lagom lugnt.

Nollningen har ju också varit, det var otroligt roligt. Jag agerade rollen som en hysteriskt aggresiv hinderbane-ledare. Det är underbart att bevittna dessa nollor springa omkring i gräset med irriterande små syntar och näsflöjter desperat försöka få till melodin och klara av hindren samtidigt.
Jag tyckte det blev lyckat, jag kom hem med betydligt mer öl än vad jag hade med mig dit. En bra kombination av att inte hinna dricka så mycket och få en massa fjäsköl, en hel del massage och smicker blev det också.

 

Nu ska jag försöka komma i säng, pigg och kry för att kunna ta mig an
denna nya vecka, en nytt avsnitt av mitt liv.

 

Efter min incident i tvättstugan då tvättmaskinen spydde ut tonvis med vatten över både mig och golvet, spenderade jag många varma minuter i den ångande lokalen, jag är så glad att jag hade två trevliga tvättkamrater som hindrade mig från att gå bärserk.
Jag har insett att min födelsedag inte är en turdag för någon.

Men mitt kalas var jätteroligt, så många fina människor kom och dom tog med sig så fina presenter som en ölryggsäck, barnmat (mild thaigryta), huvudmassör, en heldag med gänget, vattenpipa från dalarna (en bytta messmör med sugrör och cigarr), iste, disktrasa med en dalahäst på, blommor, champinjoner i burk och mycket otroligt trevligt mer.

 

Nu har jag en ny dator och en ny frisyr. Jag tänkte jag skulle visa förändringen med en bild som visar min djupa ångest för att jag också snart på papper kommer bli ett år äldre men utan att känna mig ett år visare.

Det känns gött att komma in i övningsrutinerna igen, just nu känns det mest roligt att kliva in i övningsrummet svindlande värld. Även om det ibland slinker in en svordom eller två.
Nånting som ger mig både glädje och ångest är det faktum att jag äntligen har tagit mig själv i kragen och ska vara med på storbandet i år. Blåsare är läskiga...
Jag som är en rutinerad notfobiker kan inte undgå att trissa upp mig, jag undrar hur hög min puls kommer vara när första notbladet hamnar på mitt notställ.
Jag kan inte undgå att höra kommentaren: - Ollas, ni låter som ett gäng dränkta råttor!
Hahaha, det kanske är så jag låter när jag ska försöka tyda alla de där små strecken och prickarna.