Många saker i rörelse, mycket i omlopp och tusen saker man glömt.

Minnerna förlåter en inte, hänsynslöst dyker de upp utan förvarning eller diskussion.
De bankar på min panna och kräver inträde.
En osthyvel får mig att gå tillbaka i tiden, en hårsnodd tar mig till platsen där det allt fortfarande fanns.

Våren lyckades smyga förbi mig i år, sommaren ignorerade mig.
Året förvisade mig till glömskans träsk.
Droppe för droppe rinner livet bort, samlas i en oigenkännerlig sörja.

Orden räcker inte till, bilder känns otillräckliga och gester blir barnsliga.
Min tacksamhet och min glädje för att våren smög förbi
och faktiskt väntar på mig återigen vid horisonten jäser och växer i mig.
Att jag ska ta mig dit igen i sällskap av några av de finaste människor som denna jord kan erbjuda känns övermäktigt och som taget ur en fantasi.
Som att om jag skulle våga tro på det skulle det försvinna, som en drömbild i morgonljus.
Det bästa i livet kan jag inte fånga eller ta på, jag kan inte låtsas att det är mitt.