Jag har precis kommit hem från en konsert med Scaramanga i puben. Hojojoj.

Allting började med att jag var helt slut efter en dag fylld med tvätt o städ, inflyttningsfika väntade på mig hos Agnes i stan. Jag tänkte att om jag åker dit kommer jag vara sur och trött, dvs inte det optimala sinnestillståndet för socialt umgänge. Så jag stannade hemma. Scaramanga skulle spela i puben kl8 (det var vad jag trodde).
Så istället för att bege sig in till skolan inhyste jag en mycket trött Marie. Efter en stund så fick jag ett sms med en begäran att jag skulle komma till puben och leka, bandet skulle tydligen äntra scenen kl10. Så jag begav mig till skolan och lämnade Marie till drömmarnas värld.

Vilket konsert, ös både på dansgolvet och scenen. Vilket band, vilka hits och vilken bastu det blev inne i puben. Även slicklicket letade sig in, vilket kändes tryggt.
Det blir ju alltid extra roligt när man känner de som spelar, denna gång var det Jesper och Christer som fick bli föremålen för vår dyrkan.
Det enda som skulle kunna dra ner betyget var avsaknaden av de vackraste instrumenten, trumpet och trombon.

Ska, vilken underbar uppfinning. Det är skönt att ibland lyssna på musik som helt genom är glädjefull och okomplicerad. Too much will kill you, but the right amount will revive your spirit.
Detta ordspråk gäller då även för bieffekten, dansen. Nu har jag lite ont i mitt knä, men kommer nog att släppa imorrn.
Under de perioder då jag förbrukade mest av denna genre kom jag fram till att ska är värdelöst att promenera till, får man in ett slag är man fast. Vilket resulterar i att man måste ta jättemånga pyttesteg, otroligt uttröttande i längden, dessutom ser man rätt så lustig ut.
Nu ska jag försöka varva ned och så småningom välkomna min säng.