Det har varit mycket föregående veckan, men även denna slank förbi. Många glädjestunder och rädda stunder.
Jag klarade i alla fall första storbandsrepet. Men jag kan säga att när noterna låg där på notställen var det som en primal instinkt kopplades på, hela min kropp skrek att jag skulle fly, springa så fort som benen orkade. Tack och lov mattades den känslan av mycket mycket snabbare än vad den skulle ha gjort för tre år sen. Det är ju alltid positivt.
Sen har det varit kräftskiva här med två gamla geijrare som hedersgäster, Thom och Carro.
Det var väldigt roligt att träffa de igen, det blir alltid för sällan.
Men dessa dagar med sena nätter och obeskrivligt varma kuddar och kalla täcken har lämnat sitt avtryck. Jag är trött. Alltför trött för att ha en dag med hoppsa-steg att se fram emot.
Men inatt ska jag sova gott, då kanske jag ser på dagen med nya ögon. Carola-glad var det ju.

PS. En av mina gamla lärare har gjort mig otroligt glad, det är så underbart när lärare bryr sig även efter att man har slutat på skolan. DS.