Ha! Två pass kvar.

En sån underlig dag jag har haft, den har växlat mellan glädje, hystieri och förtvivlan.
Under min arbetsdag åkte jag till affären och inhandlade lite fiskbullar, jag slås återigen av hur otroligt mysigt område det är. Jag, en främling, åker på en grusväg i min söta lilla skothög, de människor som påtar i sina trädgårdar längst med vägen stannar upp och ger en vänlig blick och vinkar glatt. Det känns mysigt och hemtrevligt, men nånstans också lite läskigt.

I slutet av min arbetspass började en otrolig tröttnad slå mig hårt med en handboll, jag kände hur övertröttheten smög sig på och jag räknade ner timmarna och minuterna. När jag väl satte mig i bilen började jag fnissa och sjöng i en stark och hög stämma hela vägen hem, konstiga små låtar jag hittade på för stunden. Jag hade även en liten vän som följde mig hem.
Månen stor och stark vaktade mig hela vägen, när jag kom till sjön Racken speglade den sig hela vägen in till stranden.

Dagen ljuspunkt och ros går till Björn.
Jag hade precis klivit ur bilen trött och längtande efter en macka och min varma mjuka säng hör jag orden Frau Ollas skalla över den ensliga parkeringen. Björn kommer lunkandes lite salongsberusad med en öl i handen och lyckas höja mitt humör tre snäpp med värmade ord och en kram.

Varför jag inte sover just nu kan jag inte säga...